Det blir aldrig som man tänkt sig

Väskorna packade, biljetter och pass dubbel och trippelkollade. Krama mamma och pappa en sista gång och sen hoppa på bussen som skulle ta oss från Sollefteå till Sundsvall och anslutningståget till Arlanda. Planerat och klart, in i minsta detalj som Sveriges mesta filmskurk hade uttryckt sig. Målet – Latinamerika, hägrade, mytomspunnet och vackert. Tre unga män på sitt livs resa, nervösa men framförallt uppspelta. I det här tillfället är det lätt att känna sig odödlig, som om inget ska kunna stoppa en. Jag menar, vad skulle kunna hända, att en älg kliver ut på spåret i precis fel tillfälle, hamnar under tåget och förstör tågets bromsar?

Det är fascinerande hur snabbt livet kan ändras ibland. I ena sekunden är du så hög på livet att du inte vet vad du ska ta dig till, i nästa sitter du fast, mitt ute i skogen någonstans utanför Gävle och känner hur tiden rinner iväg.

Ur tågets högtalarsystem hör vi:

“Vi beklagar att det tar så lång tid. Tåget har tyvärr kört på en älg. Bromsarna är trasiga så vi kommer att bli stående här i ett par timmar, om ni har bråttom till vidare anslutningar, kontakta konduktören”

Efter en koll på klockan och lite snabb matematik inser vi att vi faktiskt inte har tid över att vänta mitt ute i skogen på att någon ska reparera bromsarna. Allt var ju planerat, in i minsta detalj till och med! Vi kontaktar, som rösten i högtalarna uppmanat oss att göra, konduktören.

“För de som har flyg att passa så har vi ordnat med taxi från Gävle, det kommer ett annat tåg som kör er dit”

Efter ytterligare någon timme sitter vi i taxin som ska ta oss till Arlanda. I samma ögonblick som vi inser att vi faktiskt har möjlighet att hinna med planet till Mexiko börjar det snöa. Stora lappvantar vräker ner och vinden tjuter utanför, dessutom är det kolsvart. Chauffören kollar snett på oss när vi frågar om han möjligtvis skulle kunna köra lite snabbare.

Framme på Arlanda rusar vi in bara för att upptäcka att vi är för sena för att få checka in. Förtvivlade och bedrövade sätter vi oss ner på terminal 3:s hårda träbänkar för att omarbeta planen och med hjälp av flygbolagets personal lyckas vi boka om våra biljetter. Istället för att åka direkt till Mexiko får vi istället mellanlanda 3 dagar i ett vårvarm Madrid. Inget ont som inte för något gott med sig som klyschan säger.

Med en sån inledning på en resa kan man kanske tycka att kvoten för olyckliga missöden var fylld. Så var inte fallet.

Resten av tiden i Mexiko flöt på relativt problemfritt. Det gjorde inte resten av resan. På San Salvadors busstation blev vi väckta av en beväpnad vakt som stod och skrek på obegriplig spanska. Vi trodde givetvis att vi gjort något fel men han ville bara göra oss uppmärksamma på att vår buss var påväg att åka ifrån oss. I Costa Rica hade vi på fixat boende i förväg. Tyvärr visade det sig att personen vi skulle bo hos hade fått för sig att fotvandra från västkusten till östkusten och gick därför inte att få tag på. I Panama höll ett blött karnevalbesök på att få oss att missa vårt flyg till Ecuador. I sista sekunden förstod vi att flyget faktiskt var på plats, trots att det inte stod med den dataskärm som vi suttit och dumstirrat under de senaste 20 minuterna. Med bultande huvuden och “Late-checkin”-tags på ryggsäckarna klev vi på flyget.

Vid det här laget började vi bli ganska vana vid motgångar så det var en naiv känsla av att det inte kunde bli värre vi landade i Quito, Ecuadors huvudstad. Efter relativt problemfritt liv i Ecuador skulle det återigen bevisas för oss att Murphy hade rätt i sin lag om alltings jävlighet.

Dagen hade gått ut på att bli påprackade dåliga souvenirer och lurade på växelpengar. Trots det beslutade vi oss för att ta en nattbuss från Ecuador över till Peru. Vår intuition borde kanske sagt till oss att det inte var rätt tillfälle att göra det, då nattbussar i Sydamerika kan vara tämligen ogästvänliga. Intuition styr däremot inte över känslan av odödlighet som så smått hade börjat återinfinna sig hos oss, så vi kliver på och vaggas till sömns av skumpandet från dåligt asfalterade bergsvägar.

Runt tretiden på natten tänds alla lampor och någon springer i korridoren och någon annan skriker till. Bakom oss står tre män med pistoler riktade mot huvudena på de närmsta passagerarna. Längst fram står ytterligare två män med sina pistoler riktade mot chauffören. Minnena är lite otydliga här, hjärnan verkar ha en förmåga att koppla bort när den utsätts för något skrämmande, någonstans i bakhuvudet skriker någon om dinero samtidigt som en rånare slår till en kvinna i bakhuvudet med sin pistolkolv. Efter att rånarna fått vad de vill ha stannar bussen vid närmsta by. Vi har blivit av med mp3-spelare, jackor och pengar. Passen har vi fått behålla och på något mirakulöst sätt har vi även lyckats gömma undan våra kameror.

Vi var helt enkelt på fel plats vid fel tillfälle. Otursförföljda hankade vi oss vidare genom kontinenten. I Cusco, Peru, var det dags igen. Cusco är utgångspunkt för de turer som går till den gömda Inkastaden Machu Picchu. Att gå Inkaleden kändes som en självklarhet så vi kontaktade en agentur som skulle ta med på den 42 kilometer långa turen. Av ren snålhet lyckades vi övertyga agenturen om att vi var studenter (vilket vi inte var, däremot hade vi fått ut “travelcards” som skulle fungera som ett studentkort) och därför få turen billigare. Så långt fungerade vår vita lögn väl men när vi senare blev tvungna att visa upp våra studentkort vid ingången till själva leden tog det stopp. Vakterna som har i uppgift att kontrollera alla som går Inkaleden vägrade och släppa in oss på grund av våra “falska” studentkort. Istället fick vi övernatta i ett litet skjul. 50 meter från ledens början huttrade vi oss genom natten i väntan på att den peruanska regeringen skulle godkänna oss som de icke-studenter vi var för att få beträda leden. Efter att vi tagit oss genom det byråkratiska system som gäller för Inkaleden började vi vandra. Efter tre dagars småspringande är vi äntligen framme vid slutet. Leden avslutas vanligtvis med att vandrarna får triumferande gå in i Machu Picchu tillsammans med soluppgången. När vi kommer dit är den vägen stängd, istället hänvisas vi till huvudingången, där tåget precis släppt av 400 amerikaner. Triumfen byts ut mot armbågar och turen har nått sitt slut.

Resande kräver ofta en hel del planering. Problemet är att de yttre faktorerna för en resa för det mesta påverkar dina planer på ett sätt som inte går att räkna med. Det bästa sättet att undvika det är att inte ha för strikt planering. Låt istället saker inträffa och se det som något positivt istället. Vem vet, det kanske är ett misstag som blir till den bästa delen i din resa. Det enda du egentligen bör räkna med är att saker som du inte räknat med kommer att inträffa, som till exempel att en älg kliver ut på rälsen, i precis fel tillfälle.