From misery to prime in Norway

In Swedish, because if you been in the Pasvik Valley you already know how much fun we had.
Vi hade precis börjat packa bilarna för att börja ta oss hem mot moderlandet när det slog oss, vi hade varit i byn Vaggetem för länge nu. För när jag och Anna avbryter vad vi gör och vänder oss om för att titta på den enda bil vi hade hört den morgonen, som vi omöjligt kan vet vem det är, susa förbi på landsvägen, det är då vi förstår. Nu hade lappsjukan slagit till.
Allt började tre veckor tidigare när jag och Radec började bila från Umeå för en övernattning i Arjeplog, för vidare färd på söndagen mot Pasvik dalen, nära Kirkenes. När vi kollade kartan började man förstå hur långt norrut vi skulle, för när Karesuando blir kallat ”Nära hem” så ska man åka en bit. Så i Arjeplog så slöt vi upp med chefen och började vår resa mot Pasvik. Förutom en liten fel sväng som slutade i en timmes omväg så löpte allt på väl. Vi kom fram till huset som snabbt konstaterades var en tidskapsel från 50-talet, men för 3 veckor skulle de nog funka. Under vår resa och följande dagar hade arkeologer från Norge, Finland, Polen och ännu en svensk anslutit. Det här skulle bli intressant.
Redan från första veckan så visade sig Pasvik dalen sin rätta sida. För att efter en dags arbetande med att gräva ut en samisk härd från järnåldern så blir man lite lätt hungrig. Då uppkommer ett problem, norsk mat är vansinnigt dyr och den finns 8 mil bort. Så vi började samla och jaga. De polska tjejerna plockade svamp, jag och övriga svenskar plockade blåbär och fiskade (Jag var SÅÅÅ när att fånga en) och sen tror jag samtalet om att försöka fånga en ren fick en lite för allvarlig ton. Allt detta var bara för att dryga ut vårt existerande matförråd och slippa köra den hemskt dåliga vägen in till Kirkenes. Med tanken på vårt misslyckande i jaktsammanhang så var det bra när Björnar anslöt andra veckan och började laga mat, bra mat som lamm, ren och val.
Utan att gå för långt in i den vetenskapliga sidan så var det ju faktiskt arkeologin var där för. Efter lite diskussion så grävde vi ut 4 stycken härdar, eldstäder, från Järnåldern. Det är inget Birka, men det är inte jämt det man vill heller. Dessa härdar består av en samlig stenar som tog upp en utrymme på ungefär 2 kvadratmeter. Antagligen så stod en kåta över denna plats för 1000 år och därför ligger ben och delar av utrustning kringspridd i närområdet.
Förutom att man kommer komma ihåg allt det lite mer ovanliga, att skapa vår helt egen mytologi och kommunicera med mystiska fågelljud, så kommer väl närheten till Ryssland att sitta kvar. För där vi var så fann båda gamla vakttorn och patruller. Patruller som inte tyckte om att ha utlänningar så när gränsen.  Så självklart blev skämten om den norska Grensevakten ganska många.
Många undrade varför jag skulle iväg och jobba på min semester, på semestern ska man ju vila och bara ta det lugnt. Jag kan bara säga att det är det jag gjort nu. 3 veckor utan oro, internet, problem, räkningar eller vardagslunk. 3 veckor med natur man inte trodde fanns, nya vänner, arkeologi och öppna eldar. Det är semester!
Jomen så att, så är det…. jag kan skriva mycket mer men det bästa du kan göra nu är att kolla på min enkla lilla film.
In the name of the Turf, the Bone and the Holy Mosquito / Sjöis