Tears of time

Arbetslös. Sinande bankkonton. Tillsynes utan framtidsutsikter. Hopplös. Fet. Ful. Och otacksam… känner du? Inte?

Livet som suger sig in i märgen, nej, suger ur märgen och det enda som finns att se fram emot är ett besök hos naprapaten för att trycka till några kotor som varit på sned sedan jägarmarschen år 2000.

Men så, helt plötsligt. En tussilago vid väggen.

Det finns dom (ursäkta att jag använder talspråk) som alltid måste ha framtidsutsikter. Som inte kan tänka en tanke som inte handlar om; huruvida det finns hopp eller inte? hur mycket dom väger? huruvida dom är snygga eller inte? Och om dom är tacksamma för det livet ger? och vad dom ska göra i morgon? nästa vecka? nästa semester? klockan 10 den 14 maj? PUNKT. 

Och det finns dom (kanske samma personer) som inte kan göra annat än tänka på det som hände igår, förra veckan, förra månaden, förra året och förr i livet.

“Minns du den gång vi gjorde det där tillsammans med en tredje?”

Och visst. Vi måste ha en historia. Får aldrig glömma det vi har med oss. Det som gjort oss till dom vi är. Och vi får aldrig förlora förmågan att berätta om det, av hur många anledningar som helst. (Allas vår historia och våra minnens betydelse, får vi gå in på någon annan gång.)  

Men. Jag har alltid haft svårt för att titta på bilder.

Förr, då vi hade fotoalbum, infann sig en obehaglig känsla över det som varit. Och nu i digitala format kan jag ta en jävla massa bilder, men jag tittar aldrig på dom. Det kan vara en bild, för ett jobb som redigerats, fixats till,  laddats upp för en webb och sen klick: publicera. Men när den väl är publicerad, var det igår. Så är det med alla bilder för mig. Också med den från Cowboyfesten uppe hos Punk i Luleå.

Jag har väldigt svårt för nostalgi. Och jag har lika svårt för morgondagen. Har du fest så kan du ge dig fan på att jag går hem sist. För imorgon, när jag ska upp och göra frukost till Lifeliverleif och Lifeliverlena, är inte idag. Det-är-inte-NU. Och den dag vi lever är nu, i resten av våra liv. På den punkten är för mig en Lifeliver ett barn: HÄR och NU. Alltid.

Så när jag nu sätter på  Tears of Time, är det inte av nostalgi över den tid som flytt, efter Punk Nyströms rockskiva på högsta volym i plantbussen med Jonathan Karlsson framför ratten i bredställ efter någon grusväg i Dalarna… det är: Call of the wind fades away in your dreams, här och nu.

/D