Indalsledenloppet.

Jag har för första gången deltagit i en löpartävling. Det var Emils storebror som kom med förfrågan, då hans företag ställer upp i Indalsledenloppet varje år och nu var det brist på löpare.

Efter lite fundering så tackade jag ja, med löfte om en kort och snäll sträcka. Ett träningspass hann avverkas tillsammans med bröderna Modin och det tog väl en sisådär fyra dagar innan den träningsvärken lagt sig. Jag är van att springa intervallaktigt på en mjuk gräsmatta och jaga en boll, inte springa konstant i nästan en timme i jämnt tempo. Mina benhinnor, lår och vader hatade mig.

I lördags gick då startskottet. Emil tog första delen av sträckan och växlade sedan över till mig. Med Stone Sour i öronen och blicken i asfalten började fötterna förflytta sig längst den 5.2km långa sträckan. Efter den första kilometern blev vaderna till sten, efter tre kilometer började jag känna av början till ett håll.

Hade jag sprungit ensam ute i spåret hade jag stannat och stretchat, saktat ner och gått, tagit det piano. Det är konstigt hur man reagerar så fort ordet “tävling” finns med i sammanhanget.Kilometerskyltarna och vätskekontrollen susar förbi, likaså två bilar med stöttande supportrar från Koneo.

En mördarbacke dyker upp och en tredjedel uppför får jag besviket och lite skamset ge mig och går den resterande biten upp tills det blir flackt nog för mina vader att orka skjuta på igen.

Helt plötsligt ser jag en skylt där det står “Växling, 500m” och ökar upp tempot för att göra en storstilad målgång, bara för att inse hur jävla långt 500m egentligen är.

Precis när krafterna rinner ur mig och benens aktivitet börjar avta uppdagar sig siluetten av Emil i röd munkjacka som ropar något, vad vet jag inte för musiken är tokhög i öronen, men han viftar påhejande och pekar mot målet.

Jag ökar på farten igen och lämnar över läderhalsbandet som används som stafettpinne till nästa löpare, drar ur hörlurarna och pustar som aldrig förr.

Jag hade satt ett eget mål på 35-40min, men klockan visar på 26min. Sjukt nöjd med min tävlingsdebut så har loppet gett mersmak. Det kommer definitivt att bli fler framträdanden under Indalsledenloppet, en mycket trevlig tillställning för folk i alla åldrar som gillar att röra på sig.

Tills nästa gång, live the LifeLife! / Nicklas