Äventyrshistoria del 1: Först till Sydpolen

Till att börja med. Vi är ju inte alla helt lika. En del menar faktiskt att det finns biologiska förklaringar till varför vissa personer beter sig som de gör.

De lustcentrum som vi har i hjärnan är olika hos olika personer. En del behöver inte särskilt mycket stimulans för att känna lust medan andra istället kräver betydligt mer. Hos spänningssökare som man kallar det finns det en  biologiskt nedsatt förmåga att på naturligt sätt uppleva “Svenssons” känsla av välbehag. Det krävs alltså mer stimulans, oftare, för att spänningssökaren ska må bra (…du kanske känner igen dig?).

Begreppet spänningssökare är i sin tur stort, och Äventyrare är bara en av beskrivningarna som ryms där under, det skulle lika gärna kunna handla om en kreativ konstnär, en missbrukare eller en musiker.

Under början av 1900-talet pågick en landshysteri i att upptäcka nya platser. Kungar och regeringar hyllade och begravde äventyrare på löpande band. Att avbryta expeditioner var ju sällan populärt.

En av de mest omtalade expeditionerna kom att bli Roald Amundsens och Robert Falcon Scotts kapplöpning till Sydpolen.

Norrmännen med Amundsen i spetsen klarade sig bäst i den 50-gradiga kylan och nådde Sydpolen först (på vägen slaktade de dock 24 av sina draghundar som de åt upp för att inte svälta ihjäl!). De slog läger några dagar och skrev ett segerbrev till Britterna innan de vände hemåt. Britterna som hade valt ponnyhästar istället för draghundar hade ännu större problem – alla hästarna dog i kylan och de fick själv dra slädarna med mat. Något som visade sig vara ödesdigert. När de äntligen nådde sydpolen såg de till sin förskräckelse den norska flaggan fladdra i vinden.

Samma kväll skrev Scott i sin dagbok: “The worst has happened; All the day dreams must go; Great God! This is an awful place”.

Nederlagets vemod och kylan tog livet av Scott och alla hans mannar. Amundsen och hans gäng tog sig hem säkert, men på vägen gick alla 97 draghundarna åt.

Scotts expedition har senare blivit känd som ett av världens största fiaskon. Men fiasko eller inte, de här grabbarna dog medan de levde och de följde sina drömmars mål. Att de i sin tur haft en spänningssökande predisposition råder det inga tvivel om, men det var inte den som tog dem till Sydpolen. Spänningssökandet i sig kommer i många olika förklädnader och det här var bara ett exempel.