Därför

Varför åker man tolv timmar bil på en fredag när det äntligen ska bli helg – bara för att åka uppför och nerför branta backar utan att ens hinna titta på den vackra utsikten från toppen? Varför tar man dessutom i så mycket så att det gör ont i hela kroppen och framförallt, varför betalar man för att göra det?

Det är ju heller ingen engångsföreteelse, man är ju dum nog att göra om liknande både en och två gånger. Ibland frågar jag mig själv om det verkligen är värt det. Jag skulle ju kunna ligga och dra mig framför tv:n under en varm filt med en kopp rykande choklad. Det måste ju uppenbarligen finnas något oantastligt härligt i allt det här. Eller är det helt enkelt bara kul att kliva upp innan sovmorgonen börjat?

André Jonsson gör sig redo för avfärd mot tävlingsområdet

Du sliter dig likt ett djur uppför branter du aldrig trott dig klara. Snön glänser på skidspetsarna. Du fräser undan svetten från synfältet medan du skymtar vykorts liknande horisonter. Mjölksyra finns inte på kartan, det enda du känner är hur solen steker i ditt ansikte. Andningen är hastig, men varenda syremolekyl omsätts till kraft. Du pressar dig lite hårdare, toppen närmar sig snabbare än i en dröm. Uppe på toppen gör du det perfekta bytet och kastar dig utför branten med medvind i ryggen. Du tar några vilande och sköna pudersvängar samtidigt som vinden får svetten att bli till saltkristaller. Du skär mållinjen i en rykande snövirvel. Ett stort lyckoleende sprider sig över hela ditt ansikte. Du tänker: Därför.

Arvid Björkroth gör sig startklar. Vi tävlade tillsammans på söndagen, för Team Merupplevelse, efter att på lördagens solo-race ha krigat om vilket lag vi skulle köra för. Det var en jämn duell, Arvid störtade förbi mig i den sista utförskörningen men sladdade rakt in ett skyddsnät och blev kvar där tills jag hade passerat. Tur för mig!

Delar av ovan beskrivna finns alltid med och jag tror att det är delarna i jakten på helheten som gör att vi gör det, gång på gång igen. Och glädjen. För det finns något fantastiskt i att testa sina egna gränser och förmågor, man kan alltid nå lite högre och bli lite bättre. Det här gäller allt. I helgen gällde det skidalpinism i Oppdal. Östersunds- och Åre gänget satte norrmännen på plats. Lördagens tävling genomfördes i strålande sol och det fanns inte många varför. För egen del så har jag mycket kvar att förbättra vad det gäller utförsåkningen och alla byten, men uppförsåkningen går bra.

På bilden ovan ser ni den skidalpina ambassadören Patrik Nordin tillsammans med Josefina Wikberg och Martina Höök

(de fyra nedersta bilderna är hämtade från skialpinisme.no)

Nästa tävling blir i mitten av mars i Hemavan. Någonting säger mig att du bör packa skidorna och åka dit. Solen kommer att lysa på den bästa mars snön och The Stones kommer att ljuda över fjället.

kolla skidalpinism.se och hemavans tävling för mer inspiration!

Det är alltid värt det.