Det var med en känsla av iver som vi på fredagskvällen satte av mot inlandet. Förväntansfulla och kanske aningens nervösa. The Rolling Stones och Sahara Hotnights spelade sina hetaste och mest peppande hits (kanske för att de passade bäst för stunden, eller kanske bara för att de var de enda skivorna i bilen?).
Onekligen kom pratet att leda oss in på tankar om snöklädda toppar, odödlighetskänslor och solbruna anleten.
Jag menar, hur svårt kan det vara? Vi lever ju ändå i växthuseffektens frammarsch – då kan man ju inte annat än att förvänta sig en solbränna redan i januari. Men nja. Den tog en liten paus i helgen – eller kanske mer korrekt – visade sitt andra jag. Sagt på ren norrländska så kräk-snöade det lapphandskar, oupphörligen. Det var över tio år sedan som fjällregionen vi nu befann oss i hade fått lika mycket lätt och fin pudersnö. Synd bara att det vi skulle ställa upp i, inte bara involverade skön utförsåkning.
Starten på lördagens tävling fick först flyttas fram några timmar på grund av hård vind och snöstorm, själva bansträckningen ändrades också, för allas säkerhet. Optimismen bland arrangörer och deltagare var dock densamma. Om man kunde få solbränna av eldsjälar så var det här ett sådant tillfälle (och inget orsakat av växthuseffekten).
Jag höll på att få äta upp mitt “statement” om: hur svårt kan det va!? – Redan en minut innan start då jag ännu inte hade fått av mig extra jackan och satt på mig skidorna. Till min förvåning lyckades jag dock få allt i ordning till 10 sekunder innan start. Pustade ut i samma stund som jag tände till. Men där – femtio meter ut på banan – tappade jag den ena stighuden (det man har under skidorna för att kunna åka uppför). Jag klämde dit den på skidan ganska snabbt och anslöt snart till lemmeltåget. På söndagens Duo-tävling i Åre (dagen innan var vi i Trillevallen) hade jag och min lagkamrat Stefan tydliga mål. Det var inte att vinna, men att komma före två lag med kompisar och rivaler. Det blev en prestige fylld kamp och en sekundstrid in i det sista. Benen värkte och den avslutande utförskörningen var ett make-it-or-brake-it senario utan dess like. Med Stefans coachande uppmaningar lyckades jag stå på benen bland fjällbjörkar och granar (något jag inte gjorde de första varven). Vi hann före dem. Nu i helgen blir det returmöte, fast då på norsk mark.
På bilden ser ni norrmannen Ola som dominerade båda dagarna, han tänkte nog inget annat än: Hur svårt kan det va!? (foto: Anders Burman)