Living on the Edge

Bryter tystnaden med lite äkta living on the edge meningar. Igår kväll efter en fullspäckad dag lämnade jag ett neonskinande Umeå i bästa studentfestar tider. Innan jag satte mig i bilen gick jag förbi bottenplanet på ett lägenhetshus, sneglade in utan att tjuvtitta och såg en kille som satt skönt tillbakalutad i soffan och kollade på ‘the family guy’. Tänkte att fan det där måste jag också göra någon dag. Han hade bergis också sina egna pengar på kontot och frukost i kylen och var säkert dessutom fullt medveten om vilken tid morgondagens föreläsning började…

Men istället så hade jag på vanligt manér fullt upp med att reda ut mina egna åtaganden. Samtidigt som jag körde iväg konstaterade jag (precis som alla som lånat min bil någongång) att oj fan – undrar om jag klarar mig till bensinmacken?

Släppte tanken på bensin ganska snabbt och passerade första stoppljuset utan att lätta på gasen (typisk living on the edge grej..). Ingen polis den här gången. Körde vidare ut ur stan pratandes i telefon och fann mig själv helt plötsligt på E4an utan att ha tankat och med det största “tattar lasset” ever, både i och på bilen (mamma trodde att jag kom hem med en likkista på taket, men det var ju en cykellåda så klart). 

Fick flashbacks från den tiden då man åkte med pappa in till stan. Det hände ju mer än en gång att vi fick lifta med fem kilometer kvar till stan, låna en bränsledunk på macken och lifta tillbaka.

Den här gången klarade jag mig dock och fyllde på med precis så mycket soppa att jag skulle ta mig hem. I regnet och det mörkaste mörkret över gålsjöskogen ångrade jag mig tvärt om varför jag inte köpt några nya linser. När man är närsynt ser man mest bara regndropparna på rutan.

Lutade mig tillbaka och höjde volymen på Jonis techno skiva och kände att det är ju så här jag vill ha det

there is always some madness in love but there is also always some reason in madness.

/Hank