Att leva på rörelseenergi

Du tittar ut från sovrumsfönstret lite visset efter att klockan ringt. Trots att du är morgonmänniska verkar du aldrig ha sovit tillräckligt för att orka med dagen. Det gäller i och för sig oavsett om du ställt klockan eller ej. Kroppen har liksom inte fått sin dos med rörelse för att få igång motorn och tända på alla cylindrar. Det är en vacker vintermorgon med sol och lite vårvärme. Perfekt underlag. Sömndrucket spatserar du ut på folktomma gator, till synes ensam på jorden, tills du möter den första morgonbussen. Lika tom och energilös som du. När du tar de första stegen händer något, och undan för undan vaknar varje sena, led och muskel till liv.

När också huvudet upptäcker att du sprungit en kvart öppnar sig dagen på nytt. Med mer energi än innan, med mer kraft. Stegen blir lättare, solen ler mot dig och du tillbaka. När du åter närmar dig dörren har något oförklarligt skett. Den där tomheten som fanns för en timme sedan är som bortblåst. Trots att du sprungit en timme har energin inte gått ut från kroppen utan ackumulerats och etsat sig fast i varenda cell. Du har skapat rörelseenergi. Den är inte som vanlig mat. Den gör dig inte mätt. Du vill ha mer. Den gör dig aldrig större fysiskt men något inom dig växer. Du ser dagen med nya ögon, du ser människor med ett leende och du ser dig själv som en stjärna. Du lever.

En dag utan rörelseenergi får mig att känna mig som en ballong som undan för undan pyser ut luft för att till slut skrumpna. Solen som lyser ler inte mot mig, den bländar mitt inre. Knastret under cykelns hjul ger mina öron panik, vill inte höra. Solnedgången känns inte lockande utan skrämmande. Två dagar utan rörelse och jag blir inte ny, jag knycklas ihop mer och mer. Saknar känslan av att väckas steg för steg. Känslan av oövervinnerlighet som aldrig är konstant utan måste matas var dag. Saknar känslan av livetsliv. Snälla kroppen läk. För i min värld är rörelseenergin den enda som får mig att leva på riktigt.