Jag har filat på reseberättelsen från Besseggen av och till sedan i vintras utan att riktigt ha ro att färdigställa den. Det har helt enkelt varit en period med väldigt mycket olika projekt, däribland Klassikern (som jag också ligger efter i att dokumentera). Men det känns skönt att ha skrivit ned lite insikter från den här turen innan den alldeles hinner falla i glömska. Slut med sommarlov för Lifelivers.com alltså!
Den läckraste topptur och mäktigaste naturupplevelsen under 2013 var inte lätt att utse. Även om vädret var lite sådär när vi vandrade Besseggenturen under 2013 års Norgeroadtrip så var upplevelsen så pass spektakulär att den kniper förstaplatsen i hård konkurrens särskilt med Kebnekaise. Även Norges näst högsta topp som vi besteg några dagar senare, den betydligt mer högalpina Glittertind, får erkänna sig slagen. Det ligger en hel del hype bakom den tur som det sägs att alla norrmän bör vandra någon gång i livet men jag måste säga att i mina ögon så levde Besseggen verkligen upp till sitt rykte.
Jag, Nils, Magnus och Olsson anlände till turisthyttan Gjendesheim sent på kvällen efter att ha kört hela vägen från Umeå samma morgon, en rejäl resa via Åre, Trondheim och Dombås på drygt 100 mil. Det regnade rejält under den sista etappen och det kändes skönt att vi hade bestämt oss för att hoppa över tältandet och bo i stugor istället.
Svensken som jobbade i Gjendesheims reception upplyste oss om att vi hade tur som fick ett rum den här kvällen, tidigare i veckan hade det varit överbelagt och besökare hade fått sova på madrasser i korridorerna. Nu fick vi ett litet rum med våningssängar där något element eller liknande smällde riktigt högt med ett antal minuters mellanrum hela natten igenom. I vanlig ordning blev det alltså rätt taskig sömn innan en fysisk utmaning, det slår sällan fel.
Morgonen därefter intog vi en enkel frukost och vandrade bort till båten som skulle ta oss till startplatsen i Memurubu. Vi kunde snabbt konstatera att den här populära turen inte är något för de som vill njuta av att vara ensamma i vildmarken när de vandrar i fjällen då båten var riktigt fullpackad.
Efter en obekväm stående båtresa på runt 20 minuter är vi redo att börja vandra upp mot den första delen av kamvandringen. Tyvärr visar det sig att någon har snott Olssons ryggsäck från båtens lastutrymme. För att ha något att förhandla med så tar han den sista kvarvarande ryggsäcken i båten som gisslan och vi inleder vandringen med att stressa upp mot den första toppen med förhoppningen att hinna ikapp väsktjuven.
Det är rätt så brant, mer ansträngade än vad vi hade förväntat oss av den här vandringen. Många före oss håller ett rejält raskt tempo, gammal som ung. Hurtiga norrmän är det verkligen ingen brist på. Efter den första rejäla stigningen börjar själva kamvandringen vilken är mindre kuperad.
Vädret är hyfsat, sol blandat med moln. Utsikten är däremot riktigt fenomenal med den turkosfärgade glaciärsjön långt nedanför oss och Jotunheimens högsta toppar åt det andra hållet. Vi hinner inte vandra särskilt långt mellan gångerna där kamerorna tittar fram. Som vanligt på den här typen av vandring så lurar något ännu mer spektakulärt bakom varje krök.
Som vanligt verkar jag ha överskattat gruppens hastighet och underskattat turens längd och stigning. Att uppskatta glädjekalkyler när det gäller utmaningar har faktiskt blivit lite av mitt signum. Det har dock fungerar utmärkt för att övertyga skeptiska potentiella reskamrater om att följa med på strapatser. Vi vandrar, vilar och fikar oss fram i ett lugnt tempo och det står klart att halvdagsturen blir mer av ett heldagsprojekt.
Av Olssons ryggsäck ser vi inte ett spår och han sätter i sig den rejält tilltagna matsäck som den kidnappade väskan bjuder på samtidigt som han hoppas att tjuven får gå hungrig pga min glädjekalkyl avseende vandringslängd. Ungefär halvvägs längs Besseggenleden inleds en lång etapp upp mot den högsta toppen som är skälet till att jag tycker den här vandringen var förra årets starkaste fjällupplevelse.
En riktigt luftig (men lätt) scrambling nära ett vertikalt stup rejält högt över glaciärsjön. En fjällsjö med mörkt blå vatten nedanför kammens andra sida utgör en mäktig kontrast. Det här är verkligen vandringens höjdpunkt vilken är över allt för snart och ersätts av en mindre brant och mer segdragen stigning upp mot det överdimensionerade toppröset.
Magnus ger sig i kast med att dokumentera vår prestation med sin väl tilltagna systemkamera och en rejäl dos posering och ryggdunk följer. När vi känner oss färdiga med toppröset så påbörjar vi vandringens avslutande del och beger oss nedåt mot Gjendesheim. Kammen är relativt bred att vandra på och inte särskilt skarpt lutad till en början. Däremot så är det ingen brist på lodräta stup rakt ned i avgrunden även på den här delen av vandringen. Kittlandet i magen längst ut på en kant är en utsökt kombination av skräck och förtjusning.
Den sista delen av vandringen är delvis nästan lite teknisk med en del fasta rep att använda som hjälpmedel vid nedstigningen. Återigen slås jag av hur imponerande det är med gamla tanter och farbröder som obekymrat tar sig fram längs den här leden. Men ska något göras åtminstone en gång i livet så finns det kanske inga giltiga ursäkter, i varje fall för riktiga norrmän.
När vi tillslut anländer till vår utgångspunkt från morgonen är kroppen lite mör och rejält hungrig. Det här med matsäck tror jag ju inte på. Jag är ju lat så det är lätt och avskalat som gäller. På grund av det väl tilltagna suget i magen så tänker jag inte helt klart utan drar igång gasköket utanför turisthyttens vägg, i direkt anslutning till ett luftintag. Köttbulleoset avslöjar tyvärr mitt matlagningsprojekt och arga representanter ur personalstyrkan hotar med drastiska åtgärder. Efter att ha omlokaliserat köket till något mer behörigt avstånd avnjuter vi en välförtjänt måltid bestående av köttbullar och snabbmakaroner. Finns det något som smakar bättre efter att ha varit på tur?
Vi gör efterfrågningar om Olssons stulna ryggsäck utan resultat. Först dagen efter, då vi befinner oss på en camping i Lom, behagar tjuven höra av sig. Det hela slutar senare med att vi får återvända till Gjendesheim ytterligare en gång men ryggsäcken kom åtminstone till rätta. Hur som helst är får Besseggenvandring till ända och så även 2013 års mäktigaste naturupplevelse. Inte lika högt som Glittertind, utmanande som Kebnekaise eller med lika magiskt sommarväder som Marsfjäll. Men en riktig upplevelse och en led jag gärna vandrar igen någon gång, trots att den är så pass välbesökt. Särskilt med sånt här jäkla härligt sällskap!
