Bättre sent än aldrig! Jag har klurat på innehåll och kategorisering sedan juldagarna men som så ofta händer så har annat kommit emellan. Det börjar med det mest intressanta, när saker inte riktigt blir som det är tänkt, efter lite reflektion så hände en hel del sånt minnesvärt under 2013. Här följer en recap av mina mest minnesvärda strapatser från det gångna året. Jag hoppas att det kommer att inbjuda till både inspiration och eftertanke!
Best of strapats: Synonymer till order strapats beskriver den här kategorin väldigt bra; besvär, ansträngning, svårighet, vedermöda, umbärande, äventyr.
Kebnekaise
Det har varit flera tillfällen under året som mer eller mindre har hamnat under den här klassificeringen. Då vi vandrade in till Kebnekaises fot från Nikkaloukta (ca 19 km) under natten, försökte sova några få timmar i ett rejält kallt tält och sedan gick upp i ottan och besteg berget platsar på listan.
Särskilt då vi saknade utrustning för att bestiga den lilla glaciärtoppen. De andra vi mötte hade ofta både stegjärn och vandringsstavar. Vi körde med kängor/trailskor och fingrar.
Väl uppe på den högsta toppen var det hal is och snö med stup rakt ned i avgrunden på tre sidor. Efter en del strul med magar och knän inom gruppen tog vi oss ned sent på kvällen, jag fick sprinta den sista sträckan för att hinna beställa mat innan köket stängde och vi tillbringade även denna natt i våra tält. Ett visst mått av strapats helt klart men även mycket ren ansträngning. Dock slår den här upplevelsen högre inom en annan kategori som jag kommer att återkomma till i ett senare inlägg.
Ryfjället
Vårvinteräventyret på Ryfjället har jag beskrivit i detalj tidigare i det här inlägget. Kortfattat kan jag säga att snön var djup och blöt, vädret var hårt, björnspåren var färska och sikten var obefintlig. Hank hade så vänligt informerat oss om att det fanns ett stup på fel sida berget, vi hade aldrig varit på berget tidigare och vi såg ungefär ned till våra egna händer. Samtidigt så sopade snöfallet bort våra spår lika snabbt som vi trampade upp dem. Det här kan vara det enda tillfället då jag faktiskt har vänt om utan att nå en topp. Trots det en riktigt härlig upplevelse och definitivt en strapats pga. vädret!
Norra Sytertoppen
Sommarens bestigning av den här toppen var utan tvekan min största strapats 2013. Jag, Gerdin och Louise gav oss av från Hemavan med destination Viterskalsstugan och ambitionen att bestiga Norra Sytertoppen. Enkel väg till stugan var 11 km, därefter följde ett riktigt kallt vadställe och en rejält brant väg upp för berget.
Värdet var relativt bra inledningsvis men ju högre vi kom desto mörkare blev det. Nära toppen var det väldigt dimmigt och snöblandat regn med riktigt dålig sikt. Gerdin och Louise vände en bit från toppen och jag skulle bara gå upp den sista bitan och sedan skynda ikapp dom på nervägen. Det gick sådär. Tydligen finns det en annan väg upp på toppen och i det hårda vädret så tog jag fel väg ned.
Det var inte förrän jag var nere på rätt låg höjd igen, ute ur dimman som jag förstod att jag hade gått fel och att ett vindskydd jag hade passerat på vägen upp aldrig kom.
Enligt vad jag hade sett tidigare på någon karta så förstod jag att jag skulle komma ned på fel sida berget från Viterskalsstugan sett och hamna 12 km längre innåt Kungsleden vid Syterstugan. Det var bara att bita ihop och så snabbt som möjligt försöka ta mig tillbaka upp till toppen med en rejält trött kropp i det allt sämre vädret. Nu var det knappt att jag såg mellan ledkryssen och karta/kompass lyste med sin frånvaro.
När jag äntligen var uppe vid toppröset igen så lyckades jag i min trötthet med bedriften att missa vilken väg jag hade kommit upp. Nu såg jag att det fanns två vägar men jag hade ingen som helst aning om vilken väg jag skulle ta för att komma tillbaka till Viterskalsstugan. Några svavelosande eder senare chansade jag på led men efter bara kanske 20-30 meter kändes det precis som den väg jag hade kommit upp för alldeles nyss. Så jag skråade iväg i förmodad riktning mot den andra leden, hittade den och kunde sätta av i full fart ned för berget.
Nu var det väldigt dimmigt, full fart i det snöblandade regnet och jag fick chansa lite för att hitta ledmarkörerna.
Längre ned för berget lättade dimman och jag kunde trycka på rejält för att hinna meddela Gerdin och Louise att de inte behövda kontakta fjällräddningen. När jag kom flåsande ned till vadstället var Gerdin där och hade i stort sett precis bestämt sig för att det var läge att kalla in förstärkning från Hemavan. Ibland har man lite medflyt, men en rejäl strapats blev det verkligen. Efter att ha vandrat tillbaka 11 km till Hemavan och turats om att bära Louise på ryggen ned för slalombacken pga. att hennes knän inte mådde så bra vid det laget så var bland det tröttaste jag har varit någonsin när vi tillsammans avnjöt en stor hamburgertallrick och pratade om dagens upplevelser.
Det var allt från den här kategorin, det kommer att bli fler recaps av highlights från 2013 men de kommer att läggas upp i delar istället för att bli en enda gigantisk post. Bra pepp nu när jag som bäst planerar äventyr för sommaren 2014!
