En Livslevare i Cham – Fjärde dagen

Idag inledde vi med att promenera till Aguille de Medis dalstation. Riktigt kallt i luften ute på promenaden dit. Vi har tur på liftköfronten och möts av en kabin när vi kommer fram. Packade som sillar står vi sedan på vägen upp mot Frankrikes tredje största turistattraktion. Vid ungefär 2500 meters höjd byter vi till en ny kabin som klättrar nästan lodrätt upp på en klippavsats. Det är en rätt hisnande resa med ett mäktigt glacierlandskap nedanför. På 3800 meter märks det att luften börjar bli ganska tunn. På toppen av Mt Blanc på 4800 ska det finnas 55 % av syret från marknivån kvar. Jag vet inte exakt hur mycket vi andas in nu men kroppen känns seg och flåsig. Utsikten saknar motstycke. Jag har aldrig sett något liknande. Det är strålande sol med klarblå himmelutan moln. Vi ser modiga människor vandrandes över en smal kam med stup på båda sidor. De ska åka Vallee Blanche. Något jag redan ångrar lite att jag inte kommer att göra den här gången. Men turen verkar kräva sin man och jag är ingen offpisträv, dessutom går en plats i en guidegrupp loss på över 600 spänn… Men nästa gång, då jävlar. Vi njuter av utsikten och tar en massa kort här uppe på västeuropas tak. Den topp vi befann oss på igår syns på andra sidan dalen långt nedanför oss. Fransoserna har fixat in två restauranger på den lilla bergstoppen, samt borrat tunnlar och fixat en hiss till utsiktsplatsen vid sjäva ”nålen”. En varm choklad med grädde värmer upp våra frusna tår bredvid ett fönster med samma makalösa utsikt. Det var helt klart värt det att åka hit upp, även om det inte hade ingått i vårt uppgraderade liftkort. En stund senare tar vi kabinbanorna ner, en mäktig upplevelse rikare.

Efter en snabb lunch på hotellrummet bestående av medtagen Euroshopper musli och mjölk ger vi oss av mot skidbussen. Eftermiddagens distination är Le Tour. Det systemet ligger precis som Brevent-Flegere på solsidan av Mt Blanc och erbjuder förhållandevis snäll åkning. Alldeles perfekt som eftermiddags sysselsättning alltså! Vi var där som hastigast i söndags men såg då ingenting alls. Nu är det perfekta förhållanden som påminner om påsklovsskidåkning i Åre. Nere i dalen smälter snön på taken och det är härligt varm i solen. Uppe på kalfjället är snön kall och fin, pisterna härligt långa och utsikten återigen helt otrolig. Vi spenderar drygt två timmar i Le Tour och hinner under den tiden testa i stort sett alla nedfarter. Systemet är inte särskilt stort men håller ändå hög klass och är perfekt en sådan här dag. Den ringrostighet jag märkte av i början har lättat och jag får till ett skönt flyt i åken. Av någon anledning känner man sig alltid skickligare, snabbare och snyggare i solsken! Efter att ha lekt oss igenom systemet och haft riktigt kul så ställs vi inför en lite mindre behaglig situation. Alla andra vill också hem från berget och skidbussarna är knökfulla. Dessutom tar det ganska lång tid mellan varje buss. Ett klart minus för Chamonix skidsystem som i övrigt nästan enbart gett oss positiva vibbar.

Efter en snabb dusch tar vi oss för första gången ner till baren och afterskin. Några packade fransmän ser ut att efter bästa förmåga försöka efterlikna ”Finkel & Tratten”. De är mycket övertygande. Vi lyckas få tag i någonstans att sitta och märker snart att vi kom dit precis i tid. Baren fulls till bristningsgränsen och coverbandet No Limits intar scenen. De lirar U2, Van Halen och Springsteen för att nämna några. Ljudet är i högsta laget, mitt knepiga öra sprakar loss. Ändå är stämningen väldigt bra. På golvet hoppar en stor folkmassa, i alla bås sitter människor nedklämda. Gitarristen spelar som en gud, jag vet att JD skulle bli tokig av att se det här! Många andra också för den delen. Igår hörde vi de bränna igenom en grym ”Killing in the name”! Vi smyger iväg i halvtid för att söka mat, hungern tycks alltid krocka med afterskin. Det måste vara dagens stora I-landsproblem. Allt annat har varit helt underbart. Troligen den bästa dagen so far! Imorgon väntar det stora, lite farliga. Grand Montet med glaciäroffpist. Det både lockar och avskräcker. Här startar skidåkningen på 3300 meter och slutar nere i byn Argentiere på 1200 meters höjd. Få skidorter spelar i samma liga. Vi längtar.

Vi hade (i allafall) tur me vädret!