Här är nästa del av min resume av 2013 års höjdpunkter. Strapatser fokuserade på de händelser som var extra minnesvärda på grund av att de fick adrenalinet att pumpa genom ansträngningsnivå eller grad av vansklighet. Naturupplevelsekategorin var väldigt storslagen och minnesvärd mycket för att den stack ut ur mängden. Den här upplevelsen var istället betydligt mer jordnära (trots 1589 höjdmeter) och blev ett bestående minné mycket på grund av det helt perfekta sommarvädret och att det var en högst spontan soloexpedition med tid för reflektion. Min spontanbestigning av Marsfjällstoppen en kväll i juli 2013.
Det hela blev som sagt ett väldigt spontant äventyr men var ändå en plats jag har haft i bakhuvudet sedan jag och Sjöis planerade vårt snöskoäventyr under tidig maj samma år. Marsfjäll var tänkt som ursprunglig destination men pga. riktigt dåligt väder i området den dagen så satsade vi på Ryfjället istället. Troligen en mycket bra idé med tanke på hur pass långt det faktiskt var att vandra till Marsfjällstoppen och tillbaka även mitt i sommaren i fint väder. Uppskattningsvis mellan tre och fyra mil, tyvärr verkar jag ha förlagt distansangivelsen.
Resan till Marsfjällstoppen gick av stapeln några få dagar efter att jag hade hälsat på Gerdin och Louise i Hemavan och vandrat toppturer både till Norra Sytertoppen och Dalåjäivre samt hunnit med en roadtrip via ett regnigt Mo I Rana till Polcirkelmonumentet vid Svartisen i Norge. Jag hade några dagars semester att slå ihjäl innan jag skulle följa med Nils ut på Ulvön för en skärgårdshelg. Träningsverken från Hemavan hade lagt sig och det var, utan att överdriva, årets vackraste dag. Jag gjorde lite snabba efterforskningar på förmiddagen och ringde upp etablissemanget Kanons kiosk i Marsliden för lite lokal information om destination och väder. Därefter packade jag löparryggsäcken med den vanliga provianter, Gainomax Proteinbars och Verum drickyoghurt, och tog cykeln ner till OKQ8 för att spontanhyra en bil.
En liten stund senare susar jag genom Västerbottens inland med radion dundrande på hög volym. Strålande sol och blå himmel gör resan riktigt njutbar och jag kör förmodligen en smula för fort. Vid Åsele hamnar jag bakom den största husbil jag någonsin har sett, en Concorde ungefär lika stor som en buss. Lite bensin i Vilhelmina, lite reflektion över när jag var där sist och sedan full fart mot Marsliden. Då jag kom iväg lite sent är det redan eftermiddag men jag resonerar att det kommer att vara ljust till väldigt sent i och med midnattssolen. Vid Trappstegsforsen trycker jag en rejäl hamburgertallrick för att ladda inför den kommande vandringen, inte det snällaste för magen kanske men ingen kommer ihåg en fegis!
Laddad med en massa mat och en orolig mage tar jag bilen den sista biten upp till Marsliden. Här blir det snabbt Fjällmiljö på riktigt och vandringssuget är väldigt stort.
En snabb parkering senare ger jag mig iväg ut på vandringsleden. Väl skyltat och tydligt här nere i björkskogen.
Vandringsleden börjar vid Kanons kiosk i Marsliden och slingrar sig uppåt genom skogen mot högre höjder. Leden är inte helt tydligt utmärkt men terrängen är lättvandrad och jag möter en del vandrare längs vägen. Vädret är storslaget, strålande sol på en blå himmel och det är så gott som helt vindstilla på fjället. Lika bra väder som det var på Galdhöpiggen året innan och det bästa fjällväder jag fick uppleva 2013, även om Kebnekaisevädret under delar av den toppturen kom bra nära.
Efter en längre vandring i skuggan av lägre toppar så ser jag en högre topp i fjärran. De små förkrympta fjällbjörkarna blir allt krokigare ju högre jag kommer och snart klättrar jag upp för ett riktigt stenigt parti. Den topp jag såg var i vanlig ordning en förtopp, leden fortsätter ned på andra sidan.
Efter att ha hoppat över ett mindre vattendrag förvandlas hela landskapet till ett fält av blocksten och jag passerar en skylt som pekar ut Marsfjällstoppen med sina 1589 meter över havet rakt framöver. Några tält finns uppställda nere i den stenfyllda dalen nedanför bergstoppen. Jag följer de röda ledkryssen och börjar bestiga toppen.
Nu är klockan nästan åtta på kvällen och solen börjar sjunka mot horisonten. Kroppen känns lite seg efter ansträngningarna i Hemavan och det tar lite på krafterna att ta sig upp på toppen trots att det inte är väldigt brant. Väl uppe är utsikten däremot magnifik i det perfekta sommarkvällsvädret.
Jag tar en del bilder, skriver en hälsning och hänvisning till Lifelivers.com i loggboken i toppröset. Några skåningar är uppe på toppen samtidigt som jag och vi pratar lite, utbyter vandringserfarenheter och jag tar några bilder på de två. Det här är troligen den längsta ensamma expedition jag har gjort och det blir ganska trevligt att ta chansen och prata med de människor jag stöter på längs vägen.
Sen är det tid att vända tillbaka ner igen. Jag har en smula ont i fötterna av den steniga vägen men utför går alltid fort. För att spara på vattnet som återstår i vätskeblåsan så dricker jag mig rejält otörstig i ett vattendrag på vägen ned. Snart glider månens siluett upp på himlen samtidigt som solen går ner och jag träffar inte på några fler människor den här turen. Efter den rätt tråkiga och hårda vandringen ned för den gigantiska grushögen som utgör baksidan av Marsfjällstoppen känns leden med mjuk nedförsluta oerhört härlig att ta sig ned för.
Mina Salomon XA PRO 3D Ultra (ett oerhört konvulterat namn på ett par skor…) är en schysst kompromiss mellan traillöparsko och vandringsdoja (med tillräckligt lätt packning) så jag springer tillbaka ned mot bilen i Marsliden. Helt otroligt vilket runners high och adrenalinpåslag att vara helt ensam på fjället när solen går ned en vindstilla sommarnatt. Jag är nära att stå på örat ett par gånger då det bitvis är rätt mycket rötter och sten i terrängen men det går bra och farten på tillbakavägen är väldigt god. Värre blir det när leden går tillbaka ned i skogen från den öppna fjällmiljön och jag lyckas med konststycket att ta fel väg ned i skymningsljuset. Jag inser att jag har hamnat fel och försöker korrigera så gått det går, vandra tillbaka en bit och testa en annan spång över en annan myr som ser likadan ut som den tidigare. Jag har faktiskt lite täckning här uppe men googlemaps lyckas inte bidra med någon särskilt användbar information. Karta och kompass kanske ska få följa med på någon framtida vandring…
Tillslut hittar jag rätt, precis som en olustig känsla börjar etablera sig i magen. Jag kommer snabbt ned till bilen, felmarginalen var inte särskilt stor. Klockan har hunnit bli mer än 11 och jag ringer upp min far som oroligt har försökt upprätta kontakt. Det kändes som en god idé att informera honom på vägen till Marsfjäll att jag var ute på solovandring i fjällen, för säkerhets skull. När det är avklarat börjar jag köra tillbaka mot Vilhelmina. En riktigt härlig erfarenhet rikare men fundersam över om jag orkar köra hela vägen hem i ett svep direkt efter toppturen? Nu börjar det bli mörkt på riktigt och förmodligen är det en hel del djur i rörelse ute på de norrländska inlandsvägarna. I Vilhelmina kollar jag om hotellet har öppet men det är tyst och igenbommat. Lyckan är stor när den lokala Statoilmacken visar sig ha dygnet runt öppet, Vilhelmina alltså, vilken metropol! Jag går lös rejält och handlar korv, frukt, en bulle, kaffe, läsk och två Red Bull för hemvägen genom ett svart norrländskt inland. Tjejen i kassen verkar tycka att den svettige killen i underställ och buff som försöker spontanköpa halva butiken är rätt underhållande. Det är tydligen inte många som passerar förbi macken i Vilhelmina mitt i natten på hemväg från ensamvandringar i fjällen med destination Umeå. Jag äter det mesta av min nyinköpta proviant och tar farväl av Statoilmacken och Vilhelmina för den här gången. Tankarna dröjer kvar en stund vid det senaste besöket i orten under ett påskfirande ett och ett halvt år tidigare. Vaken i P3 håller mig sällskap hem genom natten och Mange Schmidts peppiga låt “ledig” jagar melankolin på flykten. Hemfärden går utmärkt med det nya koffeinet i kroppen och strax efter tre på natten är jag hemma i Umeå igen. Med en äventyrsresa till Norge bara en halv vecka bort. Ledig, i allra högsta grad.
