Sommarlovet är över och vi sparkar igång träningshösten med ett trailskotest! Jag har haft lite strul med mina nuvarande trailskor och börjat leda efter ett alternativ som bättre passar mina fötter. Tyvärr är det svårt att få möjlighet att testa lite olika skomodeller på riktigt innan ett köp. Lyckligtvis så råkar min gode vän Hank ha samma skostorlek som jag och i egenskap av meriterad multisportare en stor samling schyssta pjucks i garderoben. Tre intressanta modeller lånades hem och två av mina egna fick även de ingå i testet för att utöka modellantalet och agera referenser. För att få en känsla för de olika skorna så löpte jag en drygt 2 km lång runda bestående av en asfaltsraka, en nedförsbacke i gruskant, en raka i gräs med tuvor samt en uppförsbacke på hårdare packad jord och grus. Jag testade skorna efter varandra på rundan, försökte hålla ungefär samma, relativt raska tempo och skrev kort ned lite erfarenheter under själva skobytet.
Läs vidare för ett kortare test av fem olika trailskomodeller.
<
Salomon Sense Mantra
Det första som slår mig när jag tar på mig skon är hur otroligt tight den sitter på foten. Salomons snabbsnörning gillar jag skarpt och det fungerar alldeles utmärkt även på den här modellen. Det känns lite som att skon blir en del av foten, mycket bekvämt. Med en vikt på runt 250 gram och ett häldrop på 6 mm är Mantran en kombination av minimalism och komfort och marknadsförs som en door-to-trail sko. Markkänslan tycker jag är riktigt bra, stor skillnad mot de skor jag är van vid. Jag upplevde den som lite obekväm på asfalt men det kan ha varit delvis på grund av ouppvärmda och lite slitna fötter och ben. Känslan på grus i backe är riktigt snabb, här trivs skon betydligt bättre. På gräs i ojämn terräng känns den stabil då man kommer så nära underlaget.
Salomon S-lab Sense
Nu snackar vi lätta skor! 195 gram och med ett drop på endast 4 mm. Avsedd som en tävlingssko, inte något att bränna mil i som förstaval. De använder samma endofit-system som Sense Mantra och sitter väldigt tight och bra. Den sko jag lånade var dock en 44 istället för mina sedvanliga 43,3 och det märks att det finns lite mer utrymme i skon än vad jag är van vid. De ska vara små i storlekarna men det hade varit intressant att testa en storlek mindre då jag tyckte att Mantran satt ännu bättre än den här. Oväntat bekvämt på asfalt den korta sträcka jag testar detta. Grepp och känsla på grus är jättebra, jäklar vad det går undan! En hel del barfotakänsla med den här minimalistiska skon. Klockrent stabil i terrängen. Men redan efter dessa två kilometer känner jag av lite ömmande på framfotens underdel.
Dynafit Feline Superlight
En 270 gramssko med ett häldrop på 12 mm och en riktigt rejäl sula och dämpning. Utformad för att springa i berg med. Efter att precis ha testat S-lab Sense är det här som att försöka gå på styltor. Skon är lätt och sitter riktigt fint på foten men är radikalt annorlunda mot den föregående modellen. På asfalt är det skönt då den rejält tilltagna dämpningen ger en studsmattekänsla under fötterna. När jag löpte över partier med grovt grus kändes det genast som att skon ville vika sig och samma känsla dök även upp i gräset. Förbaskat ostabila! Dessutom upplevde jag att greppet på packad jord och sand var dåligt, den enda sko jag testade där greppet släppte. Konstigt med tanke på monstret till sula. Den här skon skulle jag väldigt gärna vilja testa i tuff fjällmiljö. Som en allroundsko på grusväg, stig och lite asfalt var det en rejäl besvikelse.
Salomon XR Mission
Den sko jag har använt av och till sedan i våras och orsaken till att jag söker efter en annan modell. När jag sprang i den här under tidig vår använde jag en rejäl ullstrumpa som var extra tjock undertill och tyckte att det fungerade rätt så bra. När jag sedan sprang några längre pass nu i höst, 1,5 mil respektive 3 mil, fick jag otäcka skavsår under fötterna. Ett ställe där jag aldrig har åkt på skavsår tidigare. Med vanliga löpstrumpor funkade inte ens 9 km, röda ilskna skavsår uppkom ändå på fötternas undersida. XR Mission är ytterligare en door-to-trail modell som väger in på 325 gram och är mer uppbyggd än de andra modellerna jag har testat hittills från Salomon då den här modellen har ett drop på 10 mm. Trots detta upplever jag skon som relativt stabil, särskilt gentemot Dynafit Feline. Dämpningen är bekväm på asfalt och greppet är bra på samtliga underlag. Men det finns ett riktigt stort problem med den här modellen som blir extra tydligt nu när jag har något att jämföra med. Den sitter som en gummistövel på foten! Även åtdraget till max är det som att stoppa foten i ett par crocs. Rymlig sko är bara förnamnet. Min fot rör sig i skon under löpning och vid varje fotisättning så kommer undersidan av fotvalvet i kontakt med och glider mot botten och innersidan av skon. Inte konstigt att jag får skavsår nu när jag tänker på det. Dessutom märker jag av att jag får lite ont inne i mellanfoten redan innan 2 kilometer. Det här har jag känt av under sensommaren och jag trodde att det berodde på för många tuffa toppturer. Mina fötter fungerar uppenbarligen inte alls i den här modellen. Tyvärr är det lätt att köpa på sig något utan att ha möjlighet eller ta sig tid att prova först, särskilt på någon rea… Även utan skavsår vet jag inte om jag skulle kunna rekommendera den här skon över Mantran i något sammanhang. Eventuellt kanske för den som löper mycket asfalt då den är mer dämpad. Men för trail och grusväg, testa Mantran!!!
Salomon XA PRO 3D Ultra GTX
Avslutningsvis så testade jag min gamla trotjänare som har gjort så väl ifrån sig på alla sommarens toppturer och andra äventyr. Modellen väger in på 400 gram och har ett drop på 10 mm. Jag har återgått till att springa i dessa sedan jag började märka allt mer problem med mina XR Mission. Det tråkiga är att de har känts ganska tunga i jämförelse. Efter att ha testat dessa modeller är det bara att konstatera. De är tunga. De känns också ganska klumpiga. Hårt åtdragna sitter de betydligt bättre än XR Mission men fortfarande inte i närheten av Endofit-modellerna eller Dynafit Feline. Relativt bekväma även på asfalt då de är ganska så uppbyggda men känns ändå mer hemma ute i gruset. I tuvigt gräs är de ostabila men inte lika mycket som Dynafit Feline. Den här gamla hjälten gör sig nog bäst på topptur eller övrig vandring med lättare packning trots allt. Löpförmågan finns där men känslan blir lidande. Ganska dämpade men de upplevs inte studsiga som tidigare nämnda Feline. Goretex membranet har gjort mig lycklig ett flertal gånger och trots att de inte andas lika bra som de flesta konventionella skor så tycker jag definitivt att det är värt det.
Slutsatser: En sko med lågt drop, låg vikt och Endofit ger en sjuhelsickes löpkänsla! Styltor med inbyggda studsmattor låter kul men verkar inte vara så användbara i det dagliga livet. Crocs har ingen vidare löpkänsla och kan göra ont att springa i. Relativt tunga pseudokängor gör sig bäst på vandring med lätt packning.
Visst kan jag ha tagit i lite med kritiken här men hur kul är det egentligen med allt för sakliga recensioner? Jag skulle t.ex. gärna testa Dynafit Feline i sitt rätta element men på min hemmaplan imponerade de inte och de är de säkert inte heller avsedda att göra. Det här är helt enkelt min egen subjektiva bedömning av hur de olika skorna upplevs på mina fötter och på ett underlag jag ofta springer på. Nu har jag bara testat dessa på en kortare tur. Tanken är att göra ett mer grundligt test och undersöka hur i första hand Mantran känns på distanser runt en mil eller längre med mer fokus på terräng.
Verkar som att herrarna Enberg och Hägglund har viss förkärlek till ett skomärke på S. Har du provat ännu smidigare trail – modeller, typ inov8?
Jag är grymt sugen på deras skor men har inte haft möjlighet att testa några. Har hört mycket gott om dom dock. Känner ingen med min skostorlek som har ett gäng modeller liggandes, tyvärr.
Har du några erfarenheter av deras skor så dela gärna med dig 🙂
Håller inte med alls om kritiken mot XR Mission, men allas fötter är heller inte likadana.
Jag är inne på andra paret och har aldrig fått skavsår annat än på ena hälen då jag hade dåliga strumpor på mig. Just själva känslan av lite luft runt foten är något jag uppskattar när man bromsar nerför, skjuter på extra uppför och tar skarpa svängar i lite högre fart. Dämpningen funkar perfekt både för kortare sträckor på asfalt när man springer till stigarna och sen på diverse olika underlag ute i skogen. Sulan fäster bra på till och med snö vintertid.
Har tidigare haft en trail-modell av Adidas men dom var stenhårda och gav mig bara ont i fötterna så fort jag drog på dom i stort sett.
Absolut så verkar huvudproblemet med XR Mission vara att de inte passar mina fötter, just på grund av problemet med skavsår. Tydligen har de en lite annorlunda form jämfört med de flesta skomodeller och ovanligt många får problem med knepigt placerade skavsår i den här modellen. Både Micke och Jonte t.ex. hade samma problem samt rätt många på nätet om man tittar på produktomdömen.
Det här är ju inte skons fel i sig och jag kan ha tagit i lite rejält i kritiken nu när jag fick chansen att jämföra ett flertal Salomonmodeller mot varandra. Men jämfört med känslan att springa i Sense Mantra som är närmare marken (men ändå snäll nog att löpa lite asfalt på) för bättre stabilitet och löpkänsla, 25 % lättare samt har endofit för en helt annan passform så får inte XR Mission så många poäng. Det är även en äldre modell jämfört med Mantran som har lånat mycket av sin dna från S-lab Sense. Testa Mantran Nicklas, den var verkligen grym! Jag sågade ju även mina egna gamla skor (som jag verkligen har tyckt om!) när jag fick möjlighet att jämföra.