Norgeresan 2012 etapp 1: Umeå – Spiterstulen (Jotunheimen)

Sent om sider ska äventyren redovisas. Efter lite planerande och inväntande av gynnsamt väder i slutet av juni gav jag och Mange oss iväg med destination Jotunheimen! I planeringsstadiet hade vi nästan spikat en resa till Tromsö men till slut så lockade de spetsiga topparna mer och resvägen blev en smula smidigare. Det blev en rejäl trip där vi i sedvanlig ordning brände mil så det stog härliga till och kunde njuta av riktigt spektakulära Norgeupplevelser.

Läs vidare för en redogörelse av äventyrsresan till Galdhöpiggen, Geirangerfjorden och Trollstigen från strax efter midsommar 2012!

Vi inledde resan en relativt tidig junimorgon och brände mil söderut ned längs norrlandskusten. Första större stop blev Birsta utanför Sundsvall där vi införskaffade någon form av mediaspelare för bil och fyllde på energidepåerna. Vi hittade dessutom något som såg ut som en riktig äventyrsbil på parkeringen där.

Magnus inledde bergsbestigandet med att klättra upp för branten till parkeringen, en bra inledning på äventyret! Han hade även ordnat med ett “Norskt” soundtrack där ett flertal låtar snabbt satte sig hårt på skallen. Med “Jag är i Kjämpeform” dånande för fullt brakade vi innåt landet från Sundsvall. Sevärdheter var det lite glest med längs den här vägen men det erbjöd i vart fall lite omväxling från den eländiga norrlandskusten. När vi for förbi Ånge uppstod vissa funderingar på att frita alla stackars paket som hålls som gisslan där men vi hade mil att bränna så vi sparade jailbreaken till nästa gång.

Många mil i härligt väder senare tog vi en snabb pitstop i Funäsdalen för att inmundiga en pizza och inhandla en norgekarta. Av någon gång har vi vid ett flertal flertal tillfällen sedan Birsta reflekterat över att det ser ut som om vi befann oss i skogen vid Helgum eller Långsele. Säkrast att komma över en karta alltså… Nu är det fullt blås mot gränsen och den härliga fjälllandskapet börjar komma igång på allvar. Några mil efter gränsövergången passerar vi den gamla gruvstaden Röros som är med på Unescos världsarvslista. Målet är att avsluta den första dagsetappen vid den högt belägna Spiterstulen, nedanför Galdhöpiggen och Glittertinden.

Någonstans här blir det ett kort stopp för att insupa lite äkta Norgeluft på andra sidan gränsen 🙂

Efter Röros börjar landskapet att förändras och blir sådär magiskt Nya Zeeländskt inspirerat som bara Norge mäktar med (på den här sidan jordklotet). Att kunna uppleva sådan natur på en dryg halvdags avstånd med bil hemifrån är smått otroligt (tyvärr misslyckades vi att fånga detta på bild insåg jag efteråt). Men det är nog därför jag har älskat Norge enda sedan jag som liten följde med föräldrarna på den årliga bilsemestern runt Norge och norra Sverige. Vi styr bilen mellan alt mäktigare fjäll och ser riktigt höga, mycket snöklädda toppar hägra i fjärran. Efter vägen tankas det bensin och kaffe på Statoil. Jag är en smula missnöjd att de inte har samma goda kaffe (med färskmalda bönor) som i Sverige utan istället något som liknar det vi hade på Dosapoteket för ett antal år sedan.

Efter att ha konsulterat vägkartan beslutar vi oss för att ta en genväg över fjället (och får betala vår första bompeng). Kvällssolen är riktigt mäktig efter att ha klättrat uppför den branta grusvägen och vi stannar för att fota och filma riktigt rejält på toppen. Färden ned på andra sidan är rejält brant och det finns en hel del norska får lite överallt. Lite Nordkapsvibbar på dessa då de var på vägen överallt under den senare etappen av vägen längs ishavet ut till Honningsvåg. Nu börjar klockan rinna iväg och vi står på rejält på gasen så snart vi har kommit ned från fjällvägen. Målet är att komma fram till Spiterstulen innan midnatt. Bilen passerar något slags milstolpe i sin livscykel på vägen mot Lom då tripmätaren slår om till ett nytt jämnt antal mil. Lom ligger magiskt vackert med ett större vattendrag bredvid och ett stort spetsigt berg precis bakom orten. Jag konstaterar att här skulle jag gärna bo/arbeta/tillbringa min tid.

Efter Lom är vi inne på slutetappen och tränger djupare in i själva Jotunheimen (jättarnas hemvist). Den som har sett filmen Trolljägaren (det bör alla ha gjort!) kommer att få många härliga associationer här. Jag vet inte hur många gånger vi plötsligt vrålade “Troll!” under bilfärdens gång… Vid den lilla orten Röysheim börjar den långa stigningen upp till Galdhöpiggens fot. Vägen börjar asfalterad, övergår snart till grusväg och börjar allt mer likna en cykelstig. Då serpentinstigen passerar vattendrag som kommer ned från fjällen finns små träbroar som för tankarna till när Hank och bröderna Karlsson bygger spång för cykeländamål. Älgar, får och kossor strövar på och runt vägen och ingen av dom är särskilt rädd för oss. Temperaturen sjunker stadigt ju högre upp vi kommer och snart har vi brutit nollan och solen har hunnit gå ner. Slutligen kommer vi upp ur skogspartierna och kör in i den dalgång mellan fjälltopparna där Spiterstulen ligger i ett väldigt kargt och storslaget landskap. Vi rullar in på parkeringen ungefär tio minuter i tolv och klarar därmed vår egenuppsatta deadline med en rätt liten marginal. I receptionen (som är öppen till 24…) investerar vi i en tältplats. Då det kändes rejält kallt hörde vi oss för om ett rum i stuga men vi fick veta att vi var alldeles för sent ute för något sådant. En stund senare har vi rotat fram behövlig packning ur bilen och satt upp tältet på andra sidan av en mindre fors. Kvarti i ett på natten kryper vi in i våra sovsäckar i tältet och gör kväll. En rejält lång bildag är till ända, uppskattningsvis ca 100 mil med en rätt stor andel riktig Norgeväg. Imorgon väntar Galdhöpiggen, norra Europas högsta punkt!

//Tjohej och spark i taket!