Natten i tältet blir kall. Riktigt kall. Mitt i sommaren är ett koncept som inte riktigt har sin vanliga innebörd på 1100 meters höjd vid Galdhöpiggens fot. Då vi inte har räknat med ett gäng minusgrader har Magnus olyckligtvis en sommarsovsäck med sig. Själv stod jag och vägde mellan vintersäcken eller den lätta och smidiga sommarsäcken. Då vi ändå skulle köra bil föll valet på det förstnämnda alternativet. Tur var väl det för det var rejält kallt i alla fall, jag minns inte längre antalet minusgrader men det var klart otrevligt att ha näsan stickandes ut ur sovsäcken. Någon timme in på natten ger en frusen Magnus upp kampen mot kylan och söker värme någon annanstans, bilen och det uppvärmda utrymmet vid Spiterstulens duschar lockar. Själv somnar jag och sover i vanlig ordning inte särskilt bra i tältet. Konstigt nog när jag i vanliga fall kan somna var som helst och när som helst så har tält aldrig varit någon favorit. Det är kallt, obekvämt, lutar snett och allt sådant. I vissa fall kan jag vara rätt bekväm av mig.
När jag vaknar efter en relativt dålig natts sömn är min första tanke var Magnus håller hus och hur han har klarat natten. Jag hittar en trött och frusen herre med rödsprängda ögon inne i duschutrymmet. Vi beslutar oss för att se om stugan har öppnat och det kanske finns ett rum att hyra för dagen och den kommande natten. Inne i huvudbyggnaden sprakar en brasa i en öppen eldstad. Det gör gott att få lite värme i kroppen igen. Vi hyr ett litet rum med våningssäng för en rätt beskedlig slant, käkar lite medhavd frukost och tar en powernap innan berget. När jag vaknar till är det sen förmiddag och jag är, som vanligt efter att ha återuppstått efter en Powernap, övertaggad. Magnus ser däremot lite sliten ut efter den hårda natten. Han avböjer toppturen och fokuserar energin på att först bli människa igen och sedan ge sig ut och fota i Visdalen (den dalgång där Spiterstulen ligger) istället. Själv slänger jag på mig mina nyinförskaffade Salomon multisportskor, ett par löpartights, ett tunnt underställ, en vindjacka samt min Nordkapsbuff. En kexchoklad, ett kokt ägg, vatten och en banan får följa med på toppturen. Vädret är helt makalöst perfekt. Strålande sol, blå himmel, vindstilla. Så där som det nästan aldrig är i fjällen. Jag korsar bron över den lilla forsen och följer leden som slingrar sig uppför berget. Det ser rejält långt ut men ändå inte fullt så farligt som jag hade väntat mig. Snön gnistrar högre upp och luften är oerhört klar.
Det är rejält brant och tar på bra på lår och vader. Rätt snart kommer jag upp till den snötäckta delen och får börja kämpa på allvar. Grusstigen övergår till brant och opistad slalombacke istället. Solen steker på och får snön att börja smälta vilket gör det rejält halt. Stundtals så känns det som att jag glider ett steg bakåt för varje två steg framåt. Ibland försvinner en fot ned i snön och endast låret stannar kvar på ytan. Det är varmt och vattnet går åt fortare än väntat, jag försöker hålla igen lite. Ofta blir det stopp för att fota på vägen, utsikten ned till Spiterstulen är brutalt fin.
När jag närmar mig toppen är jag ganska sliten i benen men tycker ändå att det har gått ganska bra, jag har hållit rätt rask takt och småsprungit delar av vägen. Då upptäcker jag att toppen inte alls är någon topp. Över det snöklädda krönet skymtar en ny, brantare topp täckt av stora stenpartier. Här uppe ser jag att antal andra vandrare på väg uppför berget i små grupper. Det är självklart kul med lite mer utmaning men jag känner mig en smula lurad och sätter mig ner och käkar en halv kexchoklad. Det är bara att tagga upp igen. Jag träffar två danska grabbar som springer nedför berget, de ser ut att ha det lätt. Vandringen upp mellan stenarna är riktigt kul, det blir till att leka bergsget och hoppa från sten till sten. Här går det faktiskt att öka farten något, inget bakhalt som på den smältande snön. Till höger om stenpartiet stupar hela berget rakt ned i avgrunden. En hisnande utsikt!
Vad tror ni jag upptäcker när jag når toppen av detta branta parti? Just precis, en ny topp! Här blir det en banan och en stor del av det återstående vattnet. Den nya toppen är helt täckt av snö och mindre spetsig än den tidigare. Backen upp känns precis som att gå uppför en svart pist. Här passerar jag en äldre norska på väg ned som önskar god tur och vi samtalar lite om det magiska vädret. Norrmän är ta mig tusan nästan alltid trevliga och positiva! Efter att ha nått även denna topp och rejält svettig av ansträngningen möts jag av en brant nedstigning. Jag ska alltså ned för toppeländet igen? Sedan, bortom ett flackt parti med nya stenar ser jag slutligen Galdhöpiggens verkliga topp, beviset för detta är en liten kaffestuga som de galna norrmännen har smällt upp precis på toppen. Vid det här laget känns det som att vara uppe bland molnen med den knallblåa himlen överallt inom synhåll. Hade det varit molnigt idag hade de säkert befunnit sig här också. Höjden bör vara drygt 2000 meter vid det här laget.
Efter en spännande nedstigning och korsandet av stenpartiet tvingar jag mina möre ben uppför de sista vindlande och snötäckta backarna mot toppen. Här uppe på hög höjd är det betydligt kallare och fötterna får bättre fäste. Det är gott om turister på toppen. Tydligen finns det en annan stuga som ligger betydligt närmare än Spiterstulen, Juvashytta, som många turister använder som bas för att gå upp på toppen. Fjollor. Jag fotar upp det sista av mitt sinande batteri på toppen och är inne en sväng i kaffestugan och ser vad de har att erbjuda. Kaffe, godis, varm choklad och souvenirer står på menyn. Jag försöker köpa en Galdhöpiggen-buff av den uttråkade somamrjobbande norrmannen som bor i den minimala stugan 3 dagar i stöten. Tyvärr har jag inga norska pengar och kreditkort accepteras inte på norra europas högsta punkt. Merdé! Det blir inget att äta eller dricka heller. Bara att inmundiga det sista av mina förnödenheter, konstatera att vattnet är slut och avsluta den här delen av äventyret med en snabb nedstigning.
Det tog ungefär 2,5 timme att nå toppen och jag befann mig där uppe, på 2469 meters höjd, i kanske 20-30 minuter. Nedstigningen tog strax under timmen och det var helt galet roligt! Säkert ganska livsfarligt också men det är sådant man får ta när man lever Livets Liv 🙂 Det var bara att ladda på och springa nedför, glida på skorna över den branta snön. Ibland for jag på örat riktigt rejält och tanken slog mig att kliver jag igenom snön på väg nedför i hög fart bryter jag benet som ingenting. Men det gick utan missöden. Vid det här laget hade solen hunnit steka på rätt länge och det var rejält sörjigt längre ned på berget. Jag passerade några norskor på väg upp som var brunbrända, lättklädda och vältränade. Synd att det jag var på väg ner i en jäkla fart… En liten grupp andra dårar sprang även de utför och åkte på sina ryggsäckar i olika etapper. Självklart störtade jag om dom. En liten bit innan snön tog slut passerade jag den äldre norskan jag hade träffat under uppstigningen. Hon såg ganska road ut.
Väl nere i Visdalen igen var jag riktigt genomslut. Benen och ryggen hade tagit en del stryk. Det gick åt mycket energi för ryggmusklerna att parera och hålla balansen under vansinnesfärden nedför berget. Magnus var försvunnen så jag la mig på träbänk utanför huvudbyggnaden och njöt av att ha bestigit toppen i sådant makalöst väder. Sådan högalpin utsikt trodde jag inte fanns närmare än alperna. Efter att ha återfunnit fotografen så drog vi igång det medhavda trangiaköket och lagade en klassisk vandringsmåltid, makaroner och köttbullar. Jag var helt bottenlöst hungrig. Att käka halvfabrikat är inget jag är särskilt förtjust i men köttbullar och makaroner i den friska luften och otroliga utsikten vid Spiterstulen smakade helt underbart. Då min kropp skrek efter energipåfyllnad blev det norsk apelsinläsk och kexchoklad i sängen efter maten. Vi planerade in den kommande dagens upplevelser och passade på att köpa lite trådlös surf för att kunna boka hotellrum i Åre inför hemfärden. Lite coolt att de hade wifi på dryga tusen meters höjd mitt i Jotunheimen 🙂 Sen gjorde vi tidig kväll för att orka vara uppe med tuppen morgonen därpå då vi hade massor att hinna med och många mil att bränna! En redogörelse för våra upplevelser av Geirangerfjorden och Trollstigen följer senare.
Ut och spring i bergen du din hakkatorsk!
