Relationerna med Norge är numera tämligen ansträngda

Jag lämnar ett regnigt och kallt Stockholm bakom mig, bekvämt tillbakalutad på Arlanda Express. Klockan börjar närma sig halv sju på kvällen och resans första etapp har tagit sin början. Upprymd av tanken på tre spännande veckor i Thailand nynnar jag förnöjt med till The Killers -“When you were young”. Väl på flygplatsen förklarar tjejen i incheckningen att flighten är Överbokad. Tydligen har Sas sin stora premiärtur för direktflyg Stockholm – Bangkok just denna kväll. Jag ställs inför valet att vänta till imorgon bitti och då flyga via London istället. Mot en kompensation av 300 Euro. Frestande. Mycket frestande. Dock känns det lite drygt att påbörja resan till värmen med att åka åt fel håll, sedan vänta tre timmar, åka en längre väg till Bangkok och slutligen komma fram mitt i den Thailändska natten och tvingas sova på flygplatsen. Jag har även Pappa som tror att jag kommer att komma fram följande dag. Lite smått besviken avböjer jag och checkar in min väska. Väl vid Gaten möts jag av levande musik, en thaibuffe (med Singha!) samt en stor andell högdjur från Sas och en hel del pressfolk. Thailändske ambassadören håller tal medan jag smuttar på min öl och gnager på ett grillspett. Riktigt trevligt! Föga anar jag vilken överdjävlig resa som snart ska påbörjas.

Ombord på Sas mycket bekväma Airbus A330 (Sas “flagskepp tydligen”) hamnar jag bredvid en liten lågmäld thailändsk man och en korpulent norrman med en dialekt jag överhuvudtaget inte begriper. Norrmannen försöker konversera med mig utan större framgång. Han beställer in fyra starköl och börjar diskutera thailändska glädjeflickor med en högljudd stockholmare på sin vänstra sida. När jag sedan som bäst avnjuter min flygmat (Inget skall förgås!) hör jag en högljudd frustning från norrmannens håll. Med munnen full med mat tittar jag åt vänster och ser hur det fullkomligt sprutar spya ur munnen och näsan på norrmannen! Han spyr ner sig själv, sin stol, golvet nedanför, stolsryggen framför – You name it! Jag sväljer min mat med svårighet och blir rädd att något allvarligt har hänt. Norrmannen nekar till att han behöver hjälp eller medicin och försvinner iväg på toaletten. Flygvärdinnor springer runt och torkar och undrar om han varit kraftigt berusad eller narkotikapåverkad. Så vitt jag kunde bedömma var han ingendera. Efter en stund sätter jag i mig all kvarvarande flygmat (Mig ska dom då inte tjäna pengar på!) och försöker ignorera den sura stanken av spya. Det är sent och jag försöker sova och glömma bort den här dryga situationen. När jag precis håller på att somna hör jag norrmannen skaka till i sin nedspydda flygstol och börja frusta igen. Jag makar mig närmare den thailändske mannen som tittar medlidsamt på mig. Norrmannen påbörar nu nästa fas i sin terrorverksamhet, han börjar lyssna på något slags dödssynth på högsta volym! Med Sas plastiga hörlurar känns det som att precis lika mycket volym går ut i luften som in i öronen! På de övriga raderna är det tyst och alla sover lungt, utom den trefaldigt förbannade norrmannen! Jag tänker stilla att jag nu skulle kunna befinna mig i en bekväm säng i Stockholm för att senare mot morgonen bege mig iväg, 3000 kr rikare, mot Thailand. Förhoppningsvis utan norrmän!

Moralen av den här historien? Får ni ett val eller en chans, se för faan till att ta den! När jag utmattad faller i något slags halvslummer hör jag hur ett litet, mycket elakt, barn höjer sin gälla stämma till ett klagorop bakom min högra axel. Vilka röstresurser! Det blev inte mycket sömn den här natten och gissa om jag sneglade oroligt på norrmannen när han åt sin frukost…

Vidare äventyr följer! Börjar det så här kan det faan bara gå uppåt sen!

MVH
/JEZ