Rastlösheten hade kommit krypande och det var hög tid för ett äventyr. Den numera smått obligatoriska äventyrsbilen bokades (Statoils Ford Ka) och en viss planering utfördes. Kriterierna för äventyret var att transport till och från en fjälltopp med tillhörande topptur skulle hinna utföras under en dag. Efter diverse konsulterande av Google Maps, Yr.no och allmänt surfande efter lämpliga toppar föll valet först på Marsfjällstoppen. Avståndet från Umeå var godkänt (33,5 km) och själva toppturen såg inte helller fasansfullt långdragen ut från Mardliden till toppen. Olyckligtvis hade Kung Bore andra planer. Det till fredagen väntade ovädret nådde fram redan under torsdagen och på morgonkvisten innan hyrbilen skulle hämtas sökte jag efter något slags substitut. Mycket hård vind och rejäla mängder regn fick till följd att Marsfjällstoppen fick förbli obesegrad denna dag. Istället ställde jag och Sjöis in siktet på Ryfjället utanför Tärnaby där Yr.no utlovade uppehåll och chans till sol.
Utrustade med snöskor, stavar, en drös funktionskläder och en rejäl dos fjällpepp gav vi oss iväg vid åttasnåret på Krist Himmelfärdsmorgonen. Google Maps rekommenderade E12 hela vägen till Tärnaby. Sämre väg får man leta ordentligt efter. Nedlusad med fartkameror och vindlandes genom små samhällen pendlade hastigheten mellan 50 till 70 km/h. Vägen fram till Lycksele blev en långsam upplevelse. Sedan gick det betydligt bättre och jag roade mig med att betygsätta de mindre orter som passerades efter vägen. Inte särskilt många upplevdes som något att skriva hem om. En ren fick vi se i alla fall som stod vid vägkanten och såg precis så obrydd ut som de brukar. I Storuman försökte vi hitta någon mat på en röd dag, vilket inte var helt lätt. Medans vi provsmakade den lokala gastronomin på ett Sibyllahak passade jag på att ringa Hank och fråga om lite tips för turen upp till Ryfjället. Han var inte särskilt imponerad av vår medhavda utrustning och planering men kanske aningen mer över vår entusiasm. Vi fick lite instruktioner om hur leden gick och hur vi efter kraftledningens slut skulle ta av 20 grader mot höger för att pricka toppen om vädret var dåligt. Dessutom meddelade den gode Hank att vädret nästan alltid var dåligt på Ryfjället och att om vi gick för långt skulle störta ned på baksidan av fjället. Jag som hade varit orolig att vi hade råkat välja ett s.k. “Mesfjäll” som substitut. Det här skulle bli roligt!
Då vi hade glömt att proviantera inför toppturen susade vi förbi Ryfjället in till Tärnaby för att införskaffa lite nödvändiga förnödenheter (Kexchoklad). Den ovanligt välutrustade Statoilmacken där såg även ut att agera sportaffär. Jag har något slags förkärlek för Statoilmackar. Det kan inte bara handla om det goda kaffet. Kanske har det med min Norgefaschination att göra? Hur som helst tog vi oss fram till parkeringen vid Ryfjällets fot och krängde på oss några lager äventyrskläder. Lustigt nog stod ett par rejält slitna skor av samma typ som jag själv har (Salomon XA PRO 3D Ultra) ensamma på parkeringen utan en själ inom synhåll.
Tyvärr märkte jag att min nya ryggsäck inte riktigt verkade vara avsedd att fästa snöskor i, något jag borde ha testat kvällen innan. Men då vi bara skulle upp och ned och avståndet var runt fyra kilometer så hade jag knappt någon packning utöver vätskesystemet. De fick alltså åka i ryggsäcken istället.
Vi inledde vandringen och den första delen genom skogen var mestadels snöfri och en smula brant. Här gick det att hålla riktigt god fart och stavarna kändes rätt användbara. Även om jag, som är ovan vid att använda stavar vid annat än ren skidåkning, fick konstiga associationer om mig själv som en norsk tant på tur…
Högre upp i skogen blev det allt mer snö och efter att tagit oss över en bäck i en ravin var det läge att känna på snöskor för första gången. Det tog ett tag att få någon slags ordning på tekniken i den väldigt blöta och tunga snön.
Föret var i början ett slags “slush” där snöskon sjönk djupt ned och sedan grävde upp allt blött och tungt elände som fanns där nere. Det var riktigt tungtrampat och vi turades om att spåra. Tack och lov var det inte långt upp ovan trädgränsen och där blev föret snabbt betydligt bättre.
Snart såg vi kraftlinan vi hade blivit tillsagda att följa upp mot toppen. Det snöade lite lätt och var god sikt. Långt ifrån det ihållande regn som hade varit vår ständige följeslagare mellan Umeå och Storuman. Sjön Gäutan syntes tydligt nedanför oss i dalgången. Sjöis hittade något som han trodde var ett hål där en hade hade grävt sig ned i snön. Sen passerade vi vad som verkligen såg ut som rejäla bjönspår!
Förmodligen rätt färska sådana då de var väldigt tydliga. Sen började en brantare stigning upp mot kalfjället längs med kraftledningen. Här fungerade snöskorna riktigt bra, vi började komma in i tekniken och snön bar hyffsat. Väldigt mycket lättare att ta sig fram än i smörsnön nere bland träden. Vid det här laget börjar det komma en del kraftiga vindbyar med jämna mellanrum.Toppen av fjället är höljt i dimma. Sjöis sparar några koordinater på GPS:en så att vi ska kunna ta sikte på dessa vid nedfärden om det skulle behövas.
Snart har vi passerat kraftledningens slut och det blir brant på riktigt. Vinden viner och piskar, snön faller relativt frekvent och snart ser bara några få meter framåt där vi kämpar oss upp för snösluttningen. Sen blir Kung Bore arg på riktigt och försöker kasta av oss från sitt berg. Det är inte långt ifrån att vi tar vind och det hela förvandlas till en sekvens ur Pistvakt; “Titta, där flög Bengt-Hans! Nu är han borta, nu syns han inte något mer!”. Snart ser vi inte var vi har kommit ifrån eller vart vi är på väg. I bakhuvudet hör jag Hanks röst beskriva stupet som väntar om vi går för långt över toppen eller åt sidan. Slutligen stannar vi innan ett ytterligare lite brantare parti och konstaterar att det får duga för den här gången. Vi är inte slut orkesmässigt men ser nästan ingenting längre. En koordinat läggs in i GPS:en och vi vänder nedåt igen.
Ryfjället är delvis obesegrat denna dag. Det svider lite men ändå är jag ganska nöjd. Först följer vi våra egna spår nedåt och jag märker hur förvånansvärt fort de försvinner, trots ett ganska tamt snöfall. Vinden sopar igen alla spår. Men snart ser vi nedåt dalen igen, kraftlinan skymtar långt där nere. Ingen av oss vet hur vi ska gå nedför i snöskor, det blir en helt ny upplevelse. En blandning av att småjobba rakt nedåt med höga knän till att gå i sick-sack eller helt enkelt glida på snöskorna när underlaget släpper. Tänk om taggarna på undersidan kunde fällas in för nedfärden och skapa ett par korta och tjocka skidor. Det hade varit drömmen. Vädret längre ned är betydligt bättre och det är riktigt roligt att arbeta sig utför.
Det blir några stå-på-örat incidenter men det hör ju faktiskt till vid aktivitet på snö. Mina kläder har fungerat föredömligt. Jag är rysligt nöjd med den nya skaljackan i Gore-Tex Active Shell. Kung Bores mordförsök påverkade den inte över huvud taget och innanför var det varmt och skönt utan att bli blött. En recension på den kommer att dyka upp här på LifeLivers relativt snart. Det enda större obehag jag har upplevt är att mina handskar har blivit blöta och vid toppen även ganska kalla. Nu var det ett par fodrade cykelhandskar men de utgav sig för att vara vattentäta så jag är lite besviken över hur de fungerade på fjället.
Vi tar oss ned relativt snabbt samma väg som vi gick upp. En hal spång lyckas med konststycket att fälla mig på rygg två gånger strax efter varandra. Man är inte överdrivet graciös när det är halt. Snart är vi tillbaka vid bilen och ser att klockan nästan har hunnit bli sex på eftermiddagen/kvällen. Tydligen var vi uppe i nästan fyra timmar. Det kändes för mig som att det rörde sig om kansek 2,5 – 3, tiden går fort när man har roligt! Av med utrustningen och in i bilen, det är läge att bränna mil igen. Frasses i Storuman står för utfodringen och Statoil i Arvidsjaur för ett efterlängtat wienerbröd och kaffe. Vi tar vägen förbi Ekorrsel istället för den usla sträckningen av E12 närmast Umeå. Vägen är minst sagt intressant då det efter varje krök oftast finns ett mindre brådjup mitt i vägen. Tur att Ford Ka är en smidig bil. För övrigt har jag kommit fram till att Lycksele nog skulle få min röst om jag skulle bo i ett mindre samhälle längs denna väg. Ska jag bo i skogen hade Ekorrsel en del charm. 10.30 är vi hemma igen och en riktig heldagsexpedition är avslutad. Kroppen är lite stel och det känns skönt att komma hem. Men idag, när jag skriver det här, är jag redan sugen på nya aktiviteter av liknande slag. Det var helt enkelt förbaskat kul trots rätt dåligt väder och det kommer att bli många fler liknande upplevelser (kanske utan snöskor dock) i sommar!
Live the LifeLife out there!
Kul med äventyr! Bra jobbat. Synd att ni fick vända innan toppen, men det var ju rätt beslut.
Fantastisk läsning! Man blir peppad!!
Tack grabbar! Vi får ta något sånt här i schysst väder till sommaren. Rätt sugen på Norra Sytertoppen!