Färden till Nordkap
Efter att ha gått upp vid sjussnåret på morgonen för att äta frukost tog vi cyklarna ner till Statoil för att hämta den för resan utvalda bilen. En Ford Ka! Även kallad ”Internetbilen” Även kallad ”billigast”… Wrent-a-Wreck hade en 10 mils gräns för uthyrning av sina billigare bilar. Killen jag pratade med vred sig i skratt när jag sa att vi planerade att köra till Nordkap med deras alternativ. Vi tryckte in all vår rejält tilltagna packning i minibilen och gav oss iväg i riktning mot Nordkap! Den vanligen så tråkiga resan längs norrlandskusten var precis lika tråkig som vanligt så det var tur att vi klarade av den alldeles från början. Vi kom iväg i rätt god tid, runt halv nio snåret. Första stoppet blev utanför Kalix i syfte att äta en snabb lunch. Det skulle vi inte ha gjort! Det ärr inte direkt gott om rastplatser runt den här delen av E4:an så vi hamnade i skogen bredvid ett surhål. Där, med smörgås i hand, överfölls vi av överdimensionerade bromsar! De var i ungefär samma storlek som en genomsnittlig Svala och väldigt hungriga. Då vi var intelligenta nog att äta utanför bilen med alla dörrar öppna var de snart inne i den också. Efter ett mindre krig i skogen var vi på väg igen, en snabb sväng genom kalix centrum (ha ha …) och förbi resans hittills första ren. Ett antal mil senare befann vi oss i Övertorneå vid finska gränsen. Här fyllde vi reservdunken och bilen samt införskaffade lite olika kartor på turistbyrån.
Fulla av entusiasm rullar vi så över bron och finska gränsen beredda på ett underbart vackert landskap upp längs Tornedalen! Så fel man kan ha… Tråkigare väg vete tusan om vi kommer få se, den var nästan värre än norrlandskusten. Den enda händelsen på vägen var ett snabbt besök på Alko i Muonia för att kolla läget. Det var ett tydligt större säljfokus på Alko jämfört med Systembolaget men i övrigt rätt likt. Ett misslyckat försök att hitta kaffe senare var vi på väg in i finska skogen mot Enotekiö. Orten imponerade inte särskilt med en sportoutlet som enda synbara affärsverksamhet. Vi fortsatte skyndsamt vidare in i Finnmarken upp mot Norska gränsen och Kautokeino. Här såg jag för övrigt resans första (och kanske enda?) lämmel!
Kautokeino var en pittoresk ort i ordets rätta bemärkelse. Efter att ha susat igenom den också började vi söka efter en rastplats för att laga till någon middag. Här någon stans kom vi på att vi skulle ta en annan väg än den vi först tänkt och köra mot Karasjok istället för Alta. På vägen hittade vi en rastplats där skylten utlovade sittplats. Den bjöd på dött djur istället. Och mygg. MASSOR AV MYGG! Det sjukaste vi hade varit med om i myggväg. Vi klädde på oss helkroppsmunderingar och fick ändå stå och dansa runt medan vi eldade på en burk ravioli på gasköket. Gott! Motion fick man också 😛
Efter lite mer milslukande fick jag mitt efterlängtade kaffe och Karamellbilen sitt efterlängtade drivmedel. Bensin är inte gratis i Norge! Sen brände vi upp till orten Lakselv och började klättra upp längs ishavskusten mot Magaroya. Här blev det klassisk norgeväg av bästa (värsta?) sort. Dessutom var det riktigt gott om lösspringande får på vägen! En del små hus här och där, det kändes overkligt att människor bodde här uppe vid världens tak. I mitt sinne så är allt i Sverige norr om polcirkeln vanvettigt långt upp men det här är något helt annat. Distansen med bil mellan Haparanda och Nordkap är ungefär 80 mil…
Någonstans här började även de norska tunnlarna ta vid. En av de längre (drygt 4 km) var som ett gammalt gruvhål med vatten droppande från taken och väldigt smal och slingrande. Vi funderade en stund på om vi hade kommit alldeles fel och kört in någonstans där man inte fick vara… Nordkapstunneln däremot var ny och fräsch och en mäktig upplevelse. Den är 6875 meter lång och går ned till ett djup av 212 meter under havet. Lutningen är runt 10 % och när den öppnades var det världens näst längsta undervattenstunnel. Här blev vi jagade av en gigantisk buss med eld i baken! För att överhuvudtaget ta oss upp ur eländet blev det till att lägga i trean och pressa ned gasen. Det är inte lätt att vara en Ford Ka i Nordkap! Det kostade dessutom en saftig slant att få köra genom tunneln, ca 200 norska enkel väg för en liten bil med två personer. Efter tunneln körde vi genom Honningsvåg, världens kanske nordligaste samhälle? De hade egen flygplats och ett gigantisk antal bussar. Nu var klockan runt ett på natten och vi hade färdats i ungefär 115 mil så vi beslutade att vi skulle slå läger för natten och besöka Nordkapsklippan på morgonen istället. Vi slog upp tälten i lä för vinden bredvid en utsiktsplats med ett av de absolut mäktigaste landskap jag någonsin sett runtomkring. Behöver jag nämna att vi sov som nedklubbade sälar?
