Vasaloppet Öppet Spår 2014

Så var det genomfört, ett Vasalopp. Totalt sett var det faktiskt betydligt roligare än jag hade förväntat mig. Klart värt att genomföra för upplevelsens skull. Stämningen, delmålen, att dela målet med några vänner, en rejäl utmaning. Utöver mil 7 och 8 var det riktigt njutbart, trots längden. Trots 11 mil total skidåkning i kroppen. Som vanligt funkade inställningen, hur svårt kan det va?!

Nils och Emil hämtade upp mig på Bromma flygplats för vidare färd mot Mora på lördagsförmiddagen. Emil hade en hel del skidvana, bl.a. från halvvasan året innat, så vi två blåbär i sällskapet kunde pumpa honom på en del bra erfarenheter på vägen till Mora. Efter mycket dividerande hade jag övertygats om att det var värt den höra prislappen att lämna in skidorna på en ordentlig vallning innan loppet. Att komma dit med 11 mils skidvana istället för de rekommenderade 25-50 milen utgjorde inte riktigt optimala förutsättningar och att då få en resa utan glid i 9 sammanhängande mil kändes inte helt lockande. En dryg halvmil utanför Mora stötte vi på en bilkö som det skulle ta runt timmen att forcera på en sinande bensintank. Det märks att den lilla orten inte är avsedd för så här många besökare på än gång. Efter detta irritationsmoment hade vi däremot lite medflyt och fick den näst sista parkeringsplatsen utanför S:t Mikaelsskolan där vi skulle tillbringa natten till söndag och måndag. Stenhårt skolsalsgolv är tydligen den belöning som väntar den som inte bokar boende i tid inför ett sånt här evenemang.

Efter inkvarteringen gav vi oss av ned mot centrala Mora för att hämta ut nummerlappar, lämna in skidor för vallning och inte den sista måltiden. Det positiva med boendet är att ligger under kilometern från mässtältet och busshållplatsen. Efter att ha uträttat alla ärenden, dividerat med farbron i Vasasvahns vallabarack om vikten av högfluorvalla, nanoteknik och perfekt runda vattenbubblor samt ätit en rejäl middag (vågade mig på en fet pizza då de andra körde det mer väntade pastaspåret, ingen kommer ihåg en fegis!) är det bara att dra sig tillbaka och försöka få några timmars sömn. Väckningen sker klockan 03.00 och vi är sömnklara runt elvasnåret. Tyvärr sätter en herre i rummets andra ände en diabolisk plan i verket när vi försöker somna. Han snarkar som ett åskväder, det känns som om det kastas varvande motårsågar mot oss från hans hörn. Helt ofattbart att någon kan låta så mycket. Mycket smart för att försätta sina konkurrenter till dagen efter ur stridbart skick. Det blir i bästa fall två timmars sömn den här natten…

04.00 sitter vi sedan på bussen mot Sälen och glufsar i oss den frukost vi inhandlade på Statoil kvällen innan. Jag har fortfarande förkylningskänningar i kroppen och är ruskigt trött efter så lite sömn. Tack och lov är det inga problem att däcka ihop på bussen och få en 40 minuters nap där. Vi vaknar av den omisskännliga doften av mänsklig avföring. Någon har bajsat ned sig ombord på bussen, vilken härlig start på ett niomilalopp. Väl framme är det snabbt ut och placera skidorna så långt fram som möjligt, vi får till en rätt bra placering.

Nummerlapp, tidsregistreringspryl runt vristen och klistermärken på skidorna. Lite bilder från starten och en kyld Starbuckskaffe så är vi redo att köra. Musik dånar ut över startområdet, människor i upphöjda torn leder gemensam uppvärmning. Med ett tunnt underställ och en vindjacka känns det ganska kyligt men kroppen är spänd av förväntan. Vi kliver i skidorna, justerar stavarna. Klockan passerar 07 och starten borde ha gått men ingen rör sig. Sen ser vi hur det börjar röra sig långsamt några led länge fram. Äntligen är vi iväg, adrenalinet flödar genom kroppen. Glidet är helt overkligt efter att bara ha kört med tejp tidigare. Fina, hårda, tillfrusna spår. Men det är trångt, svårt att stanna. Lätt att trassla in skidor och stavar i de runt omkring oss. Jag klantar mig när ledet framför stannar abrupt och drar med mig några i fallet som gormar rejält. Emil, som satsar på att klocka in under en viss tid, försvinner iväg. Jag och Nils teamar upp och kör i lag. De första backarna direkt utanför Sälen är de brantaste efter hela banan, här märks det snabbt att vi inte har något vidare fäste. Det blir mycket saxning, kroppen blir snabbt varm. Otroligt mycket folk överallt, vi försöker att hålla oss ur vägen för de som kommer rusande bakifrån längs vänster sida.

Efter de tunga backarna planar det ut och det blir behaglig stakåkning med sagolikt fint glid. Vi turas om att ligga först, byter spår för att avancera i fältet vid behov och håller ett bra tempo. Det går snabbt att nå den första kontrollen i Smågan efter 11 km. Vatten och sportdryck samt Vasaloppsbulle intas snabbt. Sen fort iväg igen, ingen tid för bilder. Nils byter spår och fastnar med skidorna vilket resulterar i att jag kör på honom. Jäklar vad svårt det är att stanna när man sitter fast rejält i djupa spår. Sen kör vi på, snabbt har vi passerat 2 mil och det känns riktigt bra. Längre än vi någonsin har åkt tidigare under en session. Vädret är lite gråmulet men ändå helt ok, yr.no varnade för regn så vi är glade att det verkar utebli.

Kontrollerna avlöser varandra och det dricks mycket blåbärssoppa, riktigt gott. Vissa partier är det rätt slaskiga spår och vi misströstar lite, men så klättrar banan upp på högre höjd och spåren blir fina igen. Ingen annan har samma glid som vi, det gäller att välja spår smart i nedförsbackar för att inte behöva stå helt upprätt och bromsa. Åkare utan glid borde ha ett eget spår, tänker vi. Det blir en del vurpor också då vi är ovana på skidor och inte har koll på bansträckningen. En gång håller det på att gå riktigt illa då en farbror råkar åka ur sitt spår på vänster kant av banan och kommer farande in strax framför mig. För att inte köra in i honom försöker jag byta spår själv i sista sekund och står på örat i nedförsbacken. Det här händer självklart i vad som känns som banans brantaste backe och jag drar ihop mig till en boll och viker upp skidorna så att de pekar ned mot backen sekunden innan åkare susar förbi mig på bägge sidor. Att bli påkörd i huvudet av ett par pjäxor i den farten skulle inte sluta lyckligt. Flera kör av högre upp för att undvika att krocka med de som nu ligger i backen.

Sen flyter det på bra till halva bansträckningen och vi konstaterar att 3 mil eller 4,5 mil inte hade varit någon särskild utmaning. Energi fylls på och jag kompletterar med en Gainomax Protein Bar, efter all flytande föda och substanslösa bullar känns det väldigt bra att få i sig något med substans. Stämningen runt hela loppet är väldigt trevlig då människor står och hejar runt banan och en massa barn går runt och serverar åkarna blåbärssoppa och bullar. I ett sådant läge är det lätt att känna sig tacksam och le med hela ansiktet. Nästa prövning vi ställs inför är de smått ökända Lundbäcksbackarna strax före Oxberg. Vid det här laget börjar krafterna sina och backarna verkar aldrig vilja ta slut. I och med det obefintliga fästet (trots klister under skidorna) är det saxning som gäller. Vid vanlig diagonalåkning släpper skidorna så mycket att axlarna får ta en del stryk för att förankra oss. Efter Oxberg kom Vasaloppets segaste del. Vi var slitna, backarna var slaskiga och det mörade bra i rygg och armar. Mil sju och åtta skulle jag gärna ha lyssnat på ljudbok till för här blev jag helt klart lite less. Farten sänktes rejält dessa två mil. Vasaloppsbullarna fick sällskap av chokladbollar och det var välbehövligt, lite mer substans men ändå lättätet och äntligen variation. Väl framme i Eldris men endast 9 km kvar kändes det ganska lugnt, nu var det så gott som bara upploppet kvar. Nils var lite trött så jag gav mig av på egen hand de sista fem kilometerna för att kunna köra på och passera målgången riktigt skönt slutkörd. Jäklar vad kul det vara att komma bakifrån med krafter kvar, köra om alla som var framför dessa kilometer in till mål. Hög puls, mycket adrenalin, stakande uppför backar eller sida vid sida med de som inte ville ge sig i första taget. Ett riktigt köttigt upplopp in mot skidstadion i Mora. Kul att se allt folk som står och tittar och hejjar, höra speakern ropa upp ens namn, se sig själv komma ångandes på storbildsskärm och ge järnet den sista biten.

Efter målgång blev det snabbt rätt kallt. Iväg och hämta diplomet och sedan vandra tillbaka till S:t Mikaelsskolan för en välförtjänt dusch. Vi var alla tre riktigt nöjda med vår prestation. Jag konstaterade att det faktiskt var roligare än jag hade trott, inte omöjligt att det blir av någon fler gång. En gigantisk pizza på det, en folköl för att fira bedriften och sen en tidig kväll. Den här natten stod Nils, fallen på mage på madrassen med kläderna på och huvudet ned i kudden, för snarkanfallen. Jag tog min tillflykt till en soffa i receptionen, köpte några öronproppar och sov sedan som en bäbis i runt nio timmar. Vasaloppet är nog med i topp tre för mig vad gäller uttröttande aktiviteter. Sen hade vi ju inte direkt sovit bra innan heller, vilket säkert påverkar. Jag tror dock att jag var mer trött i somras på Norra Sytertoppen efter att det hårda vädret fick mig att gå ned på fel sida berget, springa upp igen, springa ned på rätt sida och sedan marschera därifrån med Gerdin och Louise. När sedan Louise knän inte ville sammarbeta turades jag och Gerdin om att bära ned henne från slalombacken på slutet också, bra träning där. Hur som helst har Vasaloppet varit en riktig upplevelse som jag är riktigt glad att jag har genomfört, även om jag var lite skeptisk ett tag. Det var bra mycket roligare än att nöta träningsmil i ett slaskigt elljusspår. Nu tror jag dock att längdskidorna får bo på förrådet fram till nästa vinter och att det kommer att bli fokus på cykel och simning med vissa inslag av löpning. Första del i Klassikern är avklarad, om drygt tre månader är det dax för Vätternrundan. Den del jag tror kommer att bli tuffast och segast. Bara att börja kötta!