Gunung Kinabalu

Mount Kinabalu, eller gunung Kinabalu som man säger i Malaysia, tillhör med sina 4095 m ö h Sydostasiens högsta berg. Berget står majestätiskt beläget i Kinabalu National Park som finns med i UNESCO:s världsarvslista och dit jag begav mig efter tre veckors vistelse på Borneo.

Några få timmar med buss bort från storstaden Kota Kinabalus genomträngande hetta, skrikande taxi chaufförer, marknader med alla sina tusentals människor, färger, smaker och glittrande smycken, var jag framme i en helt annan värld och en ny kontrast.

Jag steg ur bussen och andades in den friska och svalkande bergsluften. Temperaturen hade avtagit med minst 10C och jag var omringad av frodande grönska och slående vackra bergsvyer. Tillsammans med mina lärare och kurskompisar inkvarterades vi på ett vandrarhem där vi skulle övernatta och samla på oss krafter innan den stora dagen då vandringen mot toppen skulle ta sin början. Det blev dock en hård natt för min del med endast två timmars sömn då jag höll på att skaka tänder av kyla de resterande timmarna och förstod inte riktigt att natten uppe på 1600 m ö h på Borneo motsvarade den svenska sommarnatten. Det blev en tidig morgon, kl 8.00 skulle vi alla vara påklädda, färdigpackade och ha mat i magen. Vi packades in i två minibussar och satte kurs mot Mesilau, en plats belägen 2000 m ö h där vandringen skulle starta.

Vi skulle vandra i stort sett hela dagen, en 8 km sträcka upp till Laban Rata (3300 m ö h) där vi skulle få sova några timmar innan vi besteg toppen. Åtta km låter inte mycket, men när det går uppför och vi ska stanna och titta på alla tropiska växter och djur längs vägen, som de biologer vi är, känns varenda km som en mil. Några i gruppen hade hyrt bärare, lokala män och kvinnor med fascinerande stora vadmuskler som studsade uppför med tio kilos packningar utan minsta tecken på ansträngning. Att hyra bärare var i mina ögon alldeles för mesigt och inte min kopp av te, så jag släpade på min packning själv som tack och lov blev lättare och lättare ju högre upp vi kom efter all vattenkonsumtion.

Det är helt otroligt att se hur naturen stegvis byter skepnad ju högre upp man befinner sig. Mount Kinabalu är känt för sin höga botaniska artdiversitet och sin stora andel av endemiska arter, alltså arter som endast finns där och ingen annanstans. Endast orkidégruppen har ca 800 arter representerade i området och det finns ingen plats rikare på köttätande kannranke växter. Den höga andelen endemer har evolverats dels på grund av den ultramafiska jorden med sin låga halt av fosfater och riklig mängd på järn samt andra metaller vilka är giftiga för de flesta växterna. Livet självt hittar dock alltid sina egna vägar, därav den rika biodiversiteten.

Ibland var jag tvungen att stanna upp ett par minuter, se mig omkring, ta ett djupt andetag och försöka ta in den skönhet som omringade mig och intala mig själv att jag verkligen befann mig på denna magiska plats, att det inte bara var en dröm. Det som tog andan ur mig var åsen vi till slut hamnade på uppe i molnregnskogen och som namnet säger, befann vi oss i höjd med molnen vilka uppenbarade sig som en tät dimma som sakta svepte runt oss och de halvhöga krokiga träden. Det var som att träda in i Tolkiens fantasivärld och jag nästan väntade på att ett gäng vackra alver skulle rida förbi oss på sina vita ståtliga hästar. Alverna kom aldrig men den magiska känslan som låg över åsen stannade kvar en lång stund. Det saknas helt enkelt ord, i alla fall i mitt ordförråd, för hur vackert allting var, allt som kom ur mig var häpnadsväckande suckar och stön.

När det återstod ca en km kvar till Laban Rata kom regnet som piskade på från alla håll på grund av den ostadiga vindriktningen. Det var bara att dra över sig regnponchon och skynda lite på stegen. Hungerkänslan hade vuxit sig stor och fötterna var inte helt verkfria. När vi äntligen vare framme på vandrarhemmet i Laban Rata beställde jag en gigantisk skål soppa och till det en god stekt fisk med stripps. Jag svepte i mig maten samtidigt som jag höll på att tappa huvudet i soppskålen, så trött var jag och såg fram emot sängen som väntade på mig en våning upp. Då jag knappt hade sovit någonting natten innan var sömnen efterlängtad men tankarna spann och rusade runt i skallen, det var för mycket att ta in och det slutade med att jag bara vände och vred på mig de få timmarna vi skulle få sova. Lyckades slumra till en timme innan väckningen som skedde klockan två på morgonen men kände mig konstigt nog klarvaken, redo att bestiga Mount Kinabalus topp.

Vi satt alla och mediterade över frukosten för att samla på oss så mycket kraft som möjligt och 45 minuter senare begav vi oss ut i mörker och kyla med pannlamporna som enda ljuskällan. Vandringen började med tusentals trappsteg som byggts dit på grund av det kala berget utan något som helst fäste. Vidare ersattes trappstegen mot ett enkelt rep på de allra brantaste partierna. Berget under våra fötter var vått efter skyfallet som föll några minuter innan vi gav oss ut så man fick ta det riktigt lugnt för att inte halka. Upp, upp, upp gick vi, stannade för vila med jämna mellanrum och för att hämta andan. Det är sjukt hur andfådd man blir efter två ynka steg uppe i den tunna luften, några började klaga på huvudverk och illamående men gav sig inte lätt utan fortsatte uppåt. För de som började tappa orken, sträckte våra underbara guider ut sina händer till och peppade glatt ”You very strong” med tummen uppåt och ett stort leende på läpparna. Själv bet jag ihop och vandrade vidare i tystnad med en inre bön om styrka. Hade nämligen svurit på att inte ge ifrån mig ett enda klagoord under hela färden uppåt. Det var fortfarande mörkt efter två timmars vandring och kallare blev det i och med högre altitud.Molnen började skingra sig och fram trädde en stjärnfylld himmel och långt ut i horisonten bröt ett åskväder ut med häftiga blixtrar och dunder. Känslan som föll över mig var mäktig och hur jobbigt det än var, kände jag mig lyckligare än någonsin.

Det var ungefär en timmes vandring kvar när jag fick skåda två stjärnfall och leendet blev bara större ju närmare toppen jag var. Det började ljusna och sakta men säkert uppenbarade sig berget som vi hade vandrat uppför i totalt mörker. Fåglarna började vakna till med sin sång längre ner vid trädgränsen, jag tog ett ordentligt och djupt andetag och travade på med all kraft jag hade kvar med blicken ner i backen. Så hände det som i början kändes så långt bort, jag var framme, jag stod på toppen av Sydostasiens högsta berg och solens strålar smekte mitt trötta ansikte. Upplevelsen var klart religiös. Framför mina ögon hade jag det massiva, kala granitberget, ovanför en blå himmel, nedanför en dimma av moln och inuti mig en explosion av endorfiner. Hade det inte varit för kylan hade jag kunnat stanna där hela dagen, suttit ner och reflekterat över livet och dess skönhet vi ibland har tur att få uppleva, men tiden var knapp och vi hade en lång vandring neråt framför oss. Vartenda steg gjorde grymt ont, men vägen ner är en historia för sig så jag avslutar skrivandet här, medan jag i tankarna befinner mig på 4095 meters höjd med känslan av fullständig närvaro, frihet och lycka.

Paulina Niedzwiecka