Inkaleden – På sju timmar och trettio minuter!

Den högt belägna och otroligt vackra Inkaleden, slingrar sig 43 kilometer genom Anderna, fram till inkastaden Machu Picchu. Staden upptäktes först 1912 av amerikanen Hiram Bingham och leden användes av Inkaindianerna när de skulle ta sig från Cusco (den gamla Incahuvudstaden och ett av mina favoritställen i Sydamerika) till den magiska staden Machu Picchu. Många turister kommer till Cusco och härifrån anordnar man guidade fyradagars turer längs leden. Det är en utmaning att ta sig över de två passen på 4200 meter och 3900 meter. Ingen barnlek med andra ord och särskilt inte om man vuxit upp vid havet. Jag vandrade leden innan jul med flera andra svenskar. Det är en förstummande vandring som starkt rekommenderas. Men som den sanna livslevare jag är, så slogs jag av tanken att man kanske kunde prova att springa Inkaleden. Vore det möjligt? Jag skulle komma tillbaka i mitten av april.

För att det hela skulle vara genomförbart var jag tvungen att hitta en guide som var tillräckligt galen. Det lyckades och på köpet kom en galen grek, som också skulle med. Han hade sprungit en mil med höga knän, på en fotbollsträning i Skåne. Det här kunde bli kul! Jag fick den där känslan, av att man bara måste bjuda upp den där tjejen i baren trots att man druckit alldeles för många öl de senaste fem timmarna – Till att nu bli: Att jag bara måste prova att springa Inkaleden trots att jag druckit på tok för många öl de senaste fem månaderna…

Vi gav oss iväg till kilometer 82, medvetna om att det inte fanns något hotell – men med tilltro på slumpen. Lita alltid på slumpen, som David skulle ha sagt! Så sant. På bussen på vägen dit träffade vi en vänlig dam som kunde låta oss sova i sitt garage och som även kunde laga middag och frukost åt oss. Perfekt. Till middag blev det en härlig pastasoppa och till frukost bjöds det på stärkande kaffe och äggröra. Vi startade klockan 05:45 den morgonen. Vi fick våra papper, stämplade vid kontrollen och började springa! 43 kilometer på 3000 meters höjd, vansinnet hade brutit lös. De första 10 kilometrarna var platta och det gick lätt. En känsla av odödlighet infann sig när vi studsade fram över stenarna.

Hela Inkaleden är stenlagd och består till stor del av trappor med ojämnt uthuggna stenar. Det skulle visa sig bli bland det jobbigaste våra knän någonsin upplevt. Snart började det gå uppför och det första och högsta passet närmade sig, vi insåg nog inte vad det innebar att ta sig från 2700 meter till 4200 meter, springandes, på de här höjderna. Men nu vet vi! Det blev tyngre och tyngre att andas. Molnen skingrades och solen tittade fram över bergen, svetten trängde fram i våra pannor. Efter tre timmar nådde vi passet! Om jag ska vara helt ärlig så var det nog först här som jag insåg att vi skulle kunna klara av leden på en hyfsad tid.

 

Vi fortsatte utför i en rasande fart och stannade först i dalen, för att äta en kycklingmacka till lunch. Lunchen blev fem minuter lång och sedan skyndade vi oss vidare mot andra passet på 3900 meter, det här visade sig bli det jobbigaste fysiskt. Guiden började krokna och greken såg allt blekare och fetare ut… men vi tog oss till toppen! Och snart var vi på väg utför igen. Då hörde vi plötsligt hejarop från en ruin vi sidan av leden, det var ”rosabussgruppen” som var ute på sin tredje dags vandring. Det var en grymt härlig känsla att bli påhejad, och under några få minuter så svävade vi fram – som på moln – likt barfotade inkaindianer med guldskatter i blicken.

 

 

Leden fortsatte brantförsutförs och snart började knän och njurar göra riktigt ont och koncentrationen svika. Man fick akta sig för att inte kliva snett på den ojämna stenläggningen. Vi fortsatte tappert och passerade snart läger tre (där man sover tredje natten på vandringen). Efter lägret var leden enkel och vacker, den slingrade sig efter bergssidan med en otrolig utsikt över en dalgång. Men nu gjorde det ont och jag sket fullständigt i utsikten och ville bara komma fram! Ganska så snart så gick det uppför igen. Känslan av att ha avslutat den sista uppförsbacken och att plötslig stå vid Solporten var enorm. Att se Machu Picchu därifrån är obeskrivligt och något som alla borde få uppleva i Livet! Den mytomspunna Inkastaden bara ligger där, stolt av hemligheter, fylld av mystiskt Liv – på ett välvalt berg, mitt i djungeln. Förra gången jag var här var det regn och moln och jag kunde inte se något, kanske hade jag gjort mig mer förtjänt av solen och en kristallklar vy denna gång!? God only knows. Vi tog en paus och sedan stapplade vi de sista 20 minuterna, ned mot den magiska Inkastaden. Nöjda som få.

Vi klarade Inkaleden på 7 timmar och 30 minuter! Det var jobbigt men också en fantastisk upplevelse i glänsande livetsliv stil! Senare på kvällen så firade vi vår bedrift med tre flaskor Castillero del Diablo i staden Aguas Calientes – lyckan var obarmhärtig. När vi sedan tvingades dela ett enkelrum (det enda som gick att uppbringa) med en ”nittissäng” så blev det en del hårda ord…

 

Vi klarade det Oscar!

Lifelife /

Johan