Tentaperiod.
Jag själv och de flesta vänner har varit sjuka flera dagar.
Kroppen protesterar, muskler värker.
Ryggen skriker.
Snart pallar jag inte längre, jag måste röra på mig!
Stirrar på en skärm fler timmar per dag än vad socialstyrelsen skulle gillat, får ändå inget gjort.
Klockan tickar på, vinden blåser och temperaturen vägrar närma sig något som är ens i närheten av normailtet för denna årstid.
Klockan 20,03 ger vi upp.
Fuck it.
Packar bilen som i trans, brädor på taket, våtdräkter i bagaget.
20,30 är vi i vattnet.
Känslan när den första vågen sköljer över dig är obeskrivlig.
Det är frihet, lycka, tillfredställelse.. allt på samma gång.
Solen är på väg ner bakom mörka moln, men vinden har lagt sig och det nordliga swell som pumpat in över Portugal får en liten liten chans att resa sig, bygga upp, och bära oss.
Drygt en och en halv timme senare är det så mörkt att vi tvingas gå upp.
Med leenden stora som tallrikar i ansiktet.
Med kroppar som inte längre skriker efter aktivitet.
Med lycka djupt, djupt inombords.
Det är tyst i bilen hem, musiken spelar på och vi glider åter in i Lisabons förföriska blandning av skönhet och förfall.
It was fucking good for a shit day…
Helt rätt!!