Spontanitet borde vara varje människas bästa egenskap. För vad känns inte bättre än när något plötsligt bara händer? Livet ska vara improviserat, instinktivt och oväntat. Utan spänningen försvinner överraskningarna.
Så det hela tog vid någonstans mittemellan ett brustet hjärtats höst och de allt varmare vinternätterna hemmavid. Min luft kändes tung och mitt liv var allt annat än spännande. Jag var inne i mitt livs tyngsta transportsträcka i jakt på uppenbarelser. Vars var mina tecken? Ge mig något, någon och det nu! Plötsligt händer det, där kommer han gående med livets leende på den gata vi alltför många gånger halsat kvällens sista system-öl för en billigare kväll på krogen. Lappvantarna fanns inte, istället spöregn men det är oväsentligt för stunden. Han kom gående och han gjorde det bra. Han hade hunger i blicken och han ville leva. Jag kallar honom min bättre hälft, andra kallar honom livets Henrik. Det ni nu ska få höra är uppenbarelser och spontanitet.
Regnet tvingar in oss i gallerian, gör-det-själv-chokladen tvingar oss bort från fiket och rulltrappan upp går ju inte ner så av en händelse hamnar vi i butiken som ägs av Henriks far. Förvisso ett obligatorisk besök när man vistas i gallerian men med den stora skillnaden att dagen till ära bjöd på en uppkopplad laptop. Vi behövde en sista-minuten härifrån. Ge oss något, vad som helst? Det ena leder ju till det andra och detta var inget undantag. Inom loppet av fem minuter hade vi utan större eftertanke betalat varsin flygstol till alpernas centrum och Österrikes hjärta, närmare bestämt staden Innsbruck. Spontaniteten och det oväntade hade återigen räddat mig från undergång och dödens död. Men vars hade jag varit idag om den söta flickan på caféet blandat chokladen bakom disken? Gud vet inte.
Som av en händelse träffade jag en 34-årig lärarinna född och uppvuxen i Innsbruck vid namnet Petra under min tid som backpacker i Sydamerika. Både hon och jag förstod att vi skulle ses igen när farvälet vid Bolivias gräns mot Chile var ett faktum. Men att det skulle ske i stil med “Like it or not, but we accidently booked a flight the 6th of january to Innsbruck. We hope you pick us up? /Jonas” var mer oväntat. Tur att Petra lever både improviserat, instinktivt och oväntat. Hon är en livslevare precis som oss och tog emot oss med öppna armar och damn, det blev en time of our lifes!
Att det nu var lika dålig säsong som den förra var bra spelar ingen som helst roll. Solen sken på de mäktiga alptopparna och allt man kunde göra var att skratta med livet. Många bäckar små blir till en stor å och därför kan jag inte summera allt liv som levdes. Men jag kan berätta en sak.
Det var tidig rage-måndag och jag och Herr Henrik hade långt och länge hägrat en topp. Vi hade fem dagar innan misslyckats fatalt med expeditionen. Väl värt att nämna var att båda då tagit på sig dagens baksmälla. Det krävdes helt enkelt en nykter rage-måndag för bravader som dessa. Så med varsin apelsin, en 100-grams chokladkaka, två maximgel och en vattenflaska i väskan lämnade vi Petras lägenhet bakom oss med Rage against the machine skrikandes i örat. Finns det något bättre än detta frihetspolitiska budskap på en måndagmorgon? Känslan av odödlighet smög sig på. Adrenalinet pumpade genom kroppen. Det var en känsla vi kände igen och som vi välkomnade. Vi var där vi var för att vi ville vara där. Långt och länge slingrade sig vägarna uppför men ingen backe var brant nog för våra bättre begagnade city-bikes. När snön väl tog övertaget fortsatte vi till fots. Den vertikala vandringen gav syra, men det ignorerades. Istället sträckte vi händerna och skrek “they say jump, you say how high”! Vi skulle upp om det så blev våran död.
En bild säger mer än tusen ord.
Pure happiness. / Jonas