…och det här är bara början.

Klockan är strax efter 16 och jag vandrar sakta hemåt från ännu en salskrivning på östra paviljongen. I fickan gräver jag efter min Dry-lane-strumpa som den senaste månaden fått figurera ipod-fodral. Det är en konst att flippa den rätt utan att titta. Jag trycker på play och som alltid strömmar Rage against the machine med killing in the name igenom mitt huvud. Det bästa jag vet är hur den bygger upp en känsla som Zack de la rocha befriar med sitt ”Uggh!” 2.50 in i sången. Ni som hört sången vet vad jag pratar om. Nu tar tenta-promenaden inte fullt 2 minuter så känslan levereras alltid i efterhand men med detta ville jag egentligen bara ge er en förklaring till varför jag, just där och då, efter en relativt lätt tenta, var både kär och odödlig.