Så var man där igen. Ny (nåja…) stad, nytt fotbollslag. Jag har börjat kicka boll med Stöde IF, ett glatt gäng i division 5 Medelpad.
Pappa suckar och säger “Jaha, du kan inte hålla dig alltså?” varje gång jag meddelar att jag varit på träning med nytt lag, spelat med ett gäng arbetskamrat eller dylikt. Och svaret blir alltid detsamma, ett stort jäkla flin följt av ordet “Nej!”.
Har man kickat boll i stort sett sedan man föddes och därtill i ett lag sedan man var 7år, så går det bara inte att sluta. Olikt många som skriver på denna sida så hatar jag att jogga och löpträna, ja, ni läste rätt, hatar. Men, kastar man in en boll på en gräsmatta kan jag likt igårkväll springa tills mina astmatiska och pollensvällda luftvägar krampar eller tills jag inte orkar röra benen längre.
Det är något med jakten på bollen, att ta den där perfekta löpvägen, bedöma bollens bana, sätta in en perfekt glidtackling eller lägga en passning på silverfat till sin medspelare som ständigt lockar.
Inte för att någonting med undertecknads spel är perfekt för tillfället, jag känner mig som en kalv på grönbete eller Bambi på hal is. Man vet att nånstans där inne så finns känslan, timingen, touchen, tillsaget, men det tar tid att plocka fram det igen.
Den dag jag inte kan spela själv så vet jag att jag kommer stå där på sidan och leva mig in i spelet på något vis, antingen som tränare eller bara hängiven supporter.
I morgon är det dags igen.
Live the LifeLife / Nicklas