Vad är det som gör att man på sidan av kan engagera sig så mycket i en idrott? I en annan människas prestation, i ett lag? Varför skriker man ut sin vrede, sin glädje, och ibland till och med fäller tårar på grund av någon annan?
Jag minns det som det var igår. Jag var 12, möjligtvis 13 år gammal, då jag för första gången såg ett längre klipp med Arsenal på sportspegeln. Dom hade spelat underbar fotboll, vunnit en viktig match och tagit sig upp till andraplatsen i Premier League för att på allvar börja hota om vinsten det året. Jag har för mig att det var Ray Parlour som gjort det avgörande målet.
Någonstans i det klippet, någonstans i det där vardagsrummet på Bellevuevägen i Sollefteå föddes min första kärlek till ett fotbollslag där jag inte kände någon av spelarna. Ett lag som sedan dess gått obesegrade genom en säsong av Premier League men sedan 2005 inte vunnit ett skit. Varför fortsätter jag se varenda match dom spelar? Varför älskar jag just Arsenals sätt att spela fotboll, och inte t.ex, Manchester Uniteds? Varför slits jag sönder inombords när dom förlorar, och varför blir jag så förbannat glad när dom vinner?
Varför vill jag se en spelare vara helt bedrövligt värdelös när han möter mitt klubblag, men när han representerar mitt landslag vill jag att han ska vara bäst i världen?
Jag vet inte. Men sådan är den, idrotten. Den suger in oss, även en hel del människor som aldrig nånsin snörat på sig ett par fotbollsskor, skridskor eller joggingskor för den delen, visar öppet sin kärlek för ett fotbollslag, hockeylag eller en specifik idrottsman/kvinna. Och klubbarna, och idrottarna själva, visar sin kärlek tillbaka.
För den som inte redan läst Erik Nivas krönika om Marte från Norge som överlevde Utöya med två kulor i ryggen, så ta en stund och läs en vacker historia om vad idrotten kan göra:
Klicka här för att läsa krönikan
Sprid den gärna vidare till dom som inte förstår, jag skickade den bland annat till alla på jobbet och det var fler än en person som fick sig en tankeställare.
Tills nästa gång, lev Livets Liv / Nicklas
Intressant läsning! Jag tillhör definitivt dom som inte riktigt förstår grejen med varför ett visst lag, som jag saknar koppling till, ska vara “bättre” än något annat. När det är vm kan jag heja på Sverige men under sm har jag svårt att engagera mig. Kul att få lite inblick och förståelse kring detta.
Krönikan du länkade till borde alla läsa. Jag är väldigt imponerad över hennes sätt att se på livet efter något så otänkbart som det som hände på Utöya. Allt det positiva som kom efteråt ger faktiskt lite tilltro till mänskligheten trots allt.