¡Atención!

Hallå kända och okända livslevare!

Mitt namn är Anton, jag har varit medlem här ett tag men aldrig lyckats få till någon blogg! Så jag tänkte att det nog var hög tid att dela med sig lite.
Vem vet, kanske någon nyfiken livslevartyp kommer att läsa det till och med!

Jag är Andrés 20åriga lillbrorsa, jag bor for tillfället i den sundsvallsstora grekiska staden Kalamata, som ligger alldeles vid havet mellan två av ‘fingrarna’ på halvön Peloponnesus. Jag kom hit för cirka en månad sedan och jag har ingen aning hur länge jag blir kvar, detta beror helt och hållet pa magkänsla och ekonomisk situation. Vintern igenom är dock en trolig gissning.

Tursam som jag är har jag lyckats få tag i drömjobbet; musiker. Continue reading “¡Atención!”

Hur var det nu, hade vi sittplats eller?

Vi hade köpt sittplatsbiljetter för att vi ansåg oss vara väl gamla för att stå längst fram och skaka frontstaketet tillsammans med svettiga fjortisar som köat sen tidig morgon. Det tog dock inte längre än möjligtvis några sekunder tills det att hela läktaren med sittplatser hade förvandlats till ett hav av hoppande människor utan åldersnoja.

MUSE som i helgen spelade på hovet i Stockholm levererade på beställning och överträffade alla mina förväntningar.  “Man blir helt vimmelkantig” uttryckte Expressens skribent sig i dagens tidning och gav konserten fem getingar av fem möjliga. Kan inte annat än att hålla med…

Här är lite livematerial:

Kanske inte bästa kvalitén men lite av känslan får man allt tillbaka.

Who am I to blow against the wind?

Nu var det jävligt längesen som man greppade bloggpennan och skrev några väl valda. Har haft ett sug bra länge på att skriva något men har som inte riktigt tagit mig till att logga in och ja just det, börja skriva. Den här väg(g)en mellan fina tankar och goda handlingar kan många gånger bli väldigt lång och ibland verkar den inte bli alls (om man nu kan skriva så).

För tänk vad många tankar, bra idéer och drömmar det finns. Fred på jorden och allas rätt till att leva livet som de vill är ju bara något av det som inte blir till. Ibland kan man ju undra vad fan vi håller på med. Hur enormt trögt och svårt kan det vara? Tänker man efter en gång så är det ju hur enkelt som helst, tänker man efter två och tre gånger så blir det helt plötsligt väldigt svårt. Det finns uppenbarligen en obalans i förhållandet hela mänskligheten och världen. Det bor idioter överallt som i bristen på kärlek skapat en annan kärlekslös idiot. 

För att någon annan ska komma i närheten av att få det lika bra som jag och du krävs det kanske att vi inte ger upp – men delar med oss av –  lite av allt vad vi har.  Och nu pratar jag inte om pengar, för pengar är i det här och många andra avseenden sekundärt och endast en konsekvens av frånvaron av lika möjligheter och rättigheter. Money can’t buy me love. Och hur ska man  kunna köpa sig kärlek om man inte ens ges möjlighet och rätt till att leva livet.

Så frågan är ju egentligen vem jag är och vad jag gör idag för att göra min närmsta värld till ett bättre ställe. Är jag nöjd med att vara självupptagen och låsa tanken vid egna, i det här sammanhanget, menlösa bekymmer – eller är jag redo att släppa min stolthet och förändra världen?

Ibland kan det räcka med ett “hej” för att en ny värld ska öppna sig.

Bara några morgontankar från en som inte bloggat på länge men som nu känner att det börjar bli dags.

/Henrik

En liten recension

Jag fortsätter den skamlösa marknadsföringen av mig själv med en liten recension av en spelning jag var på igår kväll.

Lukten av öl och trängsel sitter i väggarna på Scharniska villan i Umeå. Och många är de band som börjat sin karriär här, på en scen som är i samma höjd som dansgolvet och i skenet från spotlights med trasiga färgfilter. I kväll är det Friday Night Sessions som ska skapa Scharniska-magi.

Friday Night Sessions är ett relativt nystartat band. Kvällen till ära släpper de sin första skiva “Before We Arrive” och publikens förväntningar skapar ett skönt buzz i lokalen. Värmen är påtaglig redan innan bandet börjat spela.

Så kliver de fem man och en kvinna starka bandet upp på scenen och river igång första låten med ett rockackord. Till en början är det skakigt. Stämsången klaffar inte riktigt och de individuellt skickliga musikerna verkar spela var för sig istället för ett band. Men några låtar och några öl senare lossnar det.

Sångarens skräniga röst passar utmärkt till pianoklinket som för tankarna till vilda westerns salooner. Lead-gitarristen flinar självgott åt applåderna han river ner med ett av sina solon. Värmen stiger. Bandet, lokalen och soundet känns så långt från ett höstmörkt Sverige man kan komma. Istället andas det amerikansk söder och till extranumret låter det riktigt bra. Däremot lämnar scenshowen ett och annat att önska. Mellanpratet är förvirrat och scenkläderna hade fått The Hives frontman och stilguru Howlin’ Pelle att rodna.

Produkten blir ändå en lyckad spelning. Den knackiga inledningen kompenseras av tekniskt sett mycket väl framför musik. När även scenspråket lossnar kommer Friday Night Sessions bli riktigt, riktigt bra.

Lyssna på Friday Night Sessions på deras Myspace

www.myspace.com/fridaynightsessions

(Tyvärr låter skivan inte lika bra som liveakten)

/Emil