Lifeliver Leif har två tänder på gång och går snart. Jag var hemma i Umeå hela lördagen och han sprang mellan mig och Mysan… några steg, ett, två, tre, fyra… kanske fem eller sex någon gång…men oftast blev han lite väl entusiastisk och fick upp sån fart att han var tvungen att ta emot sig mot marken som norske skidkungen Björn D efter en spurt… sen var det upp igen, nya steg och nya fall.
Jag lärde mig åka telemark på samma sätt. Det var under en lumpenresa i Chamonix. Första dagen var jag så bakis att jag kräktes redan i bussen på väg till backen – livetsliv har inget med hälsa att göra. Det var 40 centimeter nysnö, jag hade smala telemarksskidor, dagens 20 centimeters plankor hade inte kommit på den tiden, och jag skulle försöka lära mig denna ädla, häftiga konst.
Min lärare var min plutonskamrat Peter Mars från Skåne, den grymmaste telemarksåkaren jag någonsin sett live. Han sa hur jag skulle göra, sen var det fritt fram. Jag ramlade och kraschade mer än jag stod på skidorna. Efter några åk kräktes jag i backen, helt slut. Jag satte mig i skidstugan uppe på berget, drack en cola och åt en baguette.
Sen var det nya tag. Jag vågade luta mig så långt jag kunde i alla kurvor, av erfarenheten från förmiddagen var det en fröjd att falla, och var så nära snön att jag nästan kunde stoppa tungan i pudret i svängen. Sen, när jag gick över gränsen, då hamnade jag åter i ett rökmoln och skidorna och stavarna stack åt alla håll. Men jag lärde mig var gränsen gick och innan första dagen var över och det var dags för Afterski, såg jag mig som en telemarksåkare.
Man lär sig inte av att hålla tillbaka, den yttersta kunskapen finns precis i brytpunkten av vad man klarar av, i det gränslösa landet. Så, vi låter Leif vandra mellan oss, faller han så faller han, men stegen han tagit innan fallet och glädjen han ser i våra ögon när han går visar honom gränsen Lifelivers!
/Raftest
