På tal om löparglädje

Så är det snart dags för årets upplaga av St Olavsloppet! Skabben har redan börjat sprida sig. Sorkpesten är hetare än någonsin, kanske i sitt livs form!? Eller vad säger ni om den här artikeln: “Sorkpesten” bjöd på show!

I år kommer det att gå vilt till. Det handlar (som ni vet) inte om att vara bäst utan om att synas mest!

sorkpesten.jpg

Sorkpesten har precis byggt upp ett skabbforum för att samla flocken – titta in på IK Skabbräven – Ständigt på löpen!

Det här är sann löparglädje, sådan som man inte vill missa…

Tjusningen med löpning, del 2: Hägglundsjoggen

Det här inlägget skrevs Onsdag den 21 maj.

Idag testade jag något nytt, det var dags för min första tävling med enbart fötterna som fortskaffningsmedel!

Jag hörde för ett par veckor sen om Hägglundsjoggen, och tyckte det lät mest som något motionsjippo för stillasittande kontorsarbetare på företaget, men likväl blev jag lite intresserad. När jag senare är ute och joggar alldeles i närheten av mitt hem får jag se resultatlistor från senaste joggen. Resultatlistor? tänker jag. Jag går hem och googlar på det hela och det visar sig att jippot är mer av en tävling, där ganska många verkar ställa upp och konkurrensen är rätt hård. Hägglundsjoggen är alltså ett återkommande evenemang som anordnas av Hägglunds IoFK – Skidor ett antal onsdagskvällar i följd i maj och juni varje år. Tävlingen har körts sen 1980 och är nu inne på sin 29:e säsong! Loppet är för både folk som vill röra lite på sig som för tävlingsinriktade då man får välja om man vill ta sig runt Höglandssjön i sin egen takt eller lite med tidtagning.

Onsdagen kom och jag joggade den korta biten till starten som uppvärmning. Jag hade väntat mig en del folk, men blev överraskad av folkmassan när jag kom fram. Jag fick startnummer 140, och iklädd IKSU Multisports färger men tävlandes för lifelivers.com blandade jag mig bland alla andra i startområdet. Starten hade blivit uppskjuten några minuter så det blev lite väntan innan vi gav oss iväg.

Tempot högt och tungt gick det, jag kände redan på uppvärmningen att jag inte var i toppform. Jag var ju faktiskt ute och sprang rätt länge igår. Fram mot slutet var jag riktigt trött, men när jag närmade mig upploppet hörde jag någon i publiken hojta “Kom igen, ta spurten i slutet nu!”. Han ropade inte till mig utan till en medtävlare strax framför, men jag tyckte ändå det lät bra! Utan att tänka på det ökade jag takten och gled helt plötsligt lätt förbi tre personer innan jag nådde mållinjen. Efter det avslutet kunde jag känna mig nöjd med tävlingen.

052208-1717-tjusningenm1.jpg

Ni som känner mig kanske vet att jag kan ha hög puls, och som ni ser är den inte lägre på tävling precis.

Det var en kul upplevelse och förhoppningsvis blir det fler tävlingar framöver.
lifelife

/André

Tjusningen med löpning, del 1.

Jag har aldrig sett mig själv som en stjärna som löpare: tekniken, konditionen och hastigheten har alla varit lite halvtaskigt med. När jag skulle ta mig framåt av egen kraft förut hade jag oftast en cykel mellan mig och marken. Men saker förändras. På senare tid har jag börjat upptäcka glädjen och tjusningen med att springa. Det är bara jag och marken under fötterna. Jag kan lätt skutta igenom terräng i skogen, här behövs inga stigar, jag kan ta i så benen spränger i uppförsbackarna och jag kan flyga fram med stora kliv när det går utför!

Jag vet att många sagt det förut, men just enkelheten i att springa är så fängslande. Man färdas på det sätt människor har tagit sig fram i flera tusen år. Det enda som begränsar är ens egen fysik! Kan inte skylla på utrustning när det går dåligt, men man kan stolt känna sig stark när det går bra.

Enkelheten är även en fördel på utrustningssidan; det enda som behövs är ett par skor och kläder, sen är du fit for fight! Jag kan lätt ta med mig skorna när jag åker hem över helgerna och jag kan vara ute och springa bara några minuter efter att jag bestämt mig. Bara att dra på sig tightsen och skorna sen köra på! Man slipper ta på sig hjälmen, leta vattenflaskor, kontrollera trycket i däcken, smörja upp kedjan för att inte tala om cykeltvätten efteråt. Det händer allt oftare att jag sneglar på cykeln där den står i hörnet och väntar på att bli använd, för att sedan ta joggingskorna och smyga ut genom dörren, med ett uns av skuldkänslor mot min käre följeslagare.

Det här med snabbheten tog jag ju upp, jag är inte så mycket för det, än så länge i alla fall. Jag gillar mer att köra ett tempo jag kan behärska, och fortsätta uppför backe, nerför backe, runt hörnet, över diket och vidare. Frihetskänslan av att flyga fram lågt över marken och känna att krafterna aldrig kommer att sina är högst beroendeframkallande!

Det här är helt enkelt en hyllning till min nyfunna favoritträning, löpning! Håll med om att det är kul! Annars har du bara inte gett det en tillräcklig chans!

/André

runningshoes.jpg

Elva mil efter E4an.

Jag vet inte om någon har kunnat undgå Jörgen och Oskars framfart efter E4an nu i veckan, men för er som missat den så var det såhär: Jörgen läser till Sjuksköterska i Umeå och tänkte bidra till den nuvarande strejken på något vis, han bestämde sig för att gå elva mil. Jonathan, en klasskamrat till mig, är gammal vän med Jörgen och vi satt i måndags på skolan och pratade med honom när han helt plötsligt säger att han och Oskar, en gemensam vän till Jörgen och Jonathan, skall gå elva mil ner till Övik. Inte klokt tyckte någon av oss, men dom gjorde det. Målsättningen var att gå sträckan på under 24timmar, vilket de har lyckats med. Jag ska när jag träffar Jörgen nästa gång se om jag kan få honom att ställa upp på ett litet reportage för lifelivers.com, men tills dess kan ni läsa mer på dessa länkar:

http://www.vk.se/Article.jsp?article=186229

http://allehanda.se/avdelning/ornskoldsvik/25905

Lev väl! / Nicklas

Det behöver inte vara roligt för att det ska vara kul!

När vi stod där på startlinjen strax utanför Karlstad så hade det redan börjat regna. Perfekt “race-väder” var det någon som sa. Själv tänkte jag att det ändå vore rätt skönt att springa runt i kort-kort och solbrillor. Strax efter min soltanke uttryckte tävlingsledningen (leende):” Det behöver inte vara roligt för att det ska vara kul”. Vi visste alla vad de menade…

dsc_0740.JPG

Det är viktigt att ta starten, ett säkert kort på att hamna i tidningarna!

Tjusningen med att vara med i sådan här tävling är inte bara allt självplågeri som det bjuds på. Det är nog den där totala känsloblandningen som man är ute efter. Ibland kan det vara så jävligt och eländigt att man bara vill lägga sig ner på marken och dö. Andra stunder pumpar adrenalinet som maskineriet på ett ånglok och man känner sig helt överlägsen världen. Det är de gångerna som man tittar på sina lagkamrater och ler med gensvar…

tea_2008-3490l.jpg

Det är nog just det som är charmen med den här typen av tävlingar -Frosseriet av upplevelser som komprimeras ihop på några få dagar…

multisport1-rs.jpg

Det ingick flera olika repmoment, här tar vi oss över en liten å på en stålvajer, foto: Robin Sonesson

dsc_0831.JPG

Ett uppskattat moment var dressinen, här fick vi alla en chans till återhämtning, foto: Marie Häggström

Jag kommer aldrig att glömma nattpaddlingarna då vi alla höll på att somna. Eller hur Simon nästan offrade sitt liv för att rädda koffeinpillerna. Jag kommer heller aldrig att glömma de helt osammanhängande konversationerna man har efter två sömnlösa dygn eller de briljanta kommentarerna som aldrig verkar ta slut..

dsc_0847.JPG

En halvnaken Scott Cole kan få vilken nattpaddlare som helst att vakna till liv, foto: Marie Häggström

dsc_0948l.jpg

Tävlingen avslutades mitt i stan med luftmadrasspaddling och en tung repklättring

dsc_0935.JPG

Peter har lagt in slutspurten, foto: Marie Häggström

dsc_0965.JPG

Efter en rafflande kamp om fjärde platsen och en slutlig femte placering är vi redan nu revansch sugna. Ett stort tack till Jonas, Marie och Scott för en peppande och bra support!

Glöm aldrig att livet ÄR ett äventyr!