Livets-trauma

Nu när Leif ligger här bredvid mig i soffan och sussar och allt är frid tänkte jag lägga ut texten om hur det en gång började. Det var ett tag sedan jag skrev den, men ibland måste man få lite perspektiv på shit.   

Jag sjönk genom golvet i tron om att alla skulle dö. Klockan var någon minut över fyra på nyårsaftonsmorgon, nästan tolv timmar sedan mamma skjutsade oss från Strömpilen – där vi ägnade oss åt värkarbete – till förlossningen för att det var dags! 

Värkarbetet hade gått bra. Allt var normalt. Det gick framåt. Barnmorskan peppade oss, jag försökte hjälpa till så mycket ett hjälplöst bihang kan. När värkarbetet blev alltför plågsamt kallade barnmorskan på narkosläkaren. En ryggmärgsbedövning skulle inte hinna verka, det hade gått alltför långt, det blev en spruta som skulle ta bort smärtan i 1,5 timme. Då skulle vi ha vårt barn. 

Tick-tack-tick-tack! Sen kom ytterligare en barnmorska in. Tiden rann iväg och den nya barnmorskan hade ett knep som skulle skynda på… Mysan var tapper, som om urkvinnans all inneboende kraft ansamlats till detta ögonblick. Så kom läkaren in i rummet, med en aning om att allt inte var som det skulle. 

Jag var inte stark, jag bleknade, men svimmade inte ens när paniken lyste som starkast i den lille läkarens ögon, eller när barnmorskan viskade något om att det inte skulle gå. Jag var inte stark, men svimmade inte, med blicken någonstans mellan vaggan och graven.  

Efter fem misslyckade försök med sugklockan lämnade de mig. Mysan kysste mig hej då, med en evig kärleksförklaring. Skräcken lyste i hennes ögon, svett blandades med tårar i det bleka ansiktet. Hon trodde barnet var dött och att hon själv skulle dö.  

Efter någon minut kom en undersköterska in. Hon tröstade mig och försäkrade mig om att allt skulle bli bra, försökte få upp mig ur desperationen och splittra pulsaren som sprängde i bröstet. Sen kom barnmorskan in och sa samma sak. Allt kommer att bli bra.

  – Nu borde det vara färdigt, vänta här så ska jag gå och kolla om du kan komma. Sekunderna blev år, minuterna årtusenden… jag hade nått fram till alltings slut.

 – Nu kan du följa med och träffa ditt barn. 

Jag följde efter med darrande ben och andetag som skulle behövt respiratorhjälp.

 – Här är din son, sa en läkare ur barnläkarteamet som var där för eventuella upplivningsförsök. De var på väg därifrån, grabben hade haft toppoäng. Narkosläkaren kom tårögd ut ur operationsrummet, allt hade gott bra, men även för henne hade det blivit för mycket. Mysan mådde bra, men skulle upp till uppvakningen.  

– Ta på honom, sa barnmorskan, han är din. 

Bakhuvudet såg ut som en sned kon. Han sov och gnydde. Handfallen fick jag slå in honom i ett knyte och bära honom tillbaka till salen. De första trevande stegen på vårt nya liv.

 

forsta-bilden-pa-leif.jpg  en-stolt-pappa.jpg  mor-och-son.jpg 

 

/Raftest

En helg som alla andra

Vaknar av ett irriterande pipande….. Har börjat svara mycket selektivt i telefonen här nere, men när min bästa portugis-polare slår på tråden, då vaknar man, Bakfylla eller inte.

Det är lördag morgon, eller så mycket morgon som det blir i en stad där klubbarna stänger klockan 9 på morgonen..Its roadtrip-time! Vårt lilla svensk-tyska kollektiv har blivit inbjudna till Nunos sommarstuga, en helg av sommarens ljuva sötma och ännu ett oförglömligt minne.

Den första dagen spenderas med att besöka Portugals mest västligt belägna punkt, som de duktiga turister vi faktiskt låtsas vara!

08_04_05_-_06_more-or-less-nunos_place_42.JPG

Havet ligger azurblått ett par hundra meter under oss och tankarna på talkpåsen hemma i garderoben går inte att stoppa. Tänk att få klättra här!Ingen klättring ligger dock på schemat idag och med fullpackade väskor beger vi oss ut på äventyrets första etapp. Trecking ”light”. Då vidderna öppnar sig bara en kilometer från turiststationen vi just besökt innfinner sig känslan. Känslan av att faktiskt vara här, leva nu och att ingenting annat spelar någon roll.
 

Vi tar oss sakta genom den gröna massan av låga buskar som sträcker ut sig framför oss och efter inte långt börjar det slutta rejält nedför. Rullgruset leker under fötterna och här och där måste man ta hjälp av händerna för att inte använda berget som rutchkana. Det bränner i låren men leendet sitter som klistrat i ansiktet på oss alla. Snart öppnar sig en ravin framför oss och vi kan skymta de två enorma stenpelarna ute i vattnet och vårt mål, en strand få andra vet om.

När det blir brantare skymtar den första strimman sand och man vill bara skrika rakt ut av lycka. Den sista biten avverkas i rekordfart och väl med sand mellan tårna öppnas en kall öl. Allas blickar vänder sig upp i passet vi kommit ner genom, tysta i beundran över denna naturs fantastiska skönhet.

08_04_05_-_06_more-or-less-nunos_place_44.JPG

Efter ett dopp och lek i vågorna som slår mot stranden med full kraft och skrubbar oss rena och röda i ett slags naturlig pealing, har vi sand där vi aldrig trodde det var möjligt men är ändå lyckliga och ser fram emot nästa projekt; Barbeque!

Nog för att det fanns lite drivved på stranden och vi säkert med lite god vilja och ett par skvättar whiskey skulle kunna få till en skaplig brasa, men molnen tornar upp sig i fjärran och då ingen ser fram emot klättringen upp i berusat tillstånd, mörker och under hällregn så flyttar vi middagen till hemmets lugna vrå där vi faktiskt har en mycket väl fungerande grill. Inte lika exotiskt visserligen, men expeditioner i ruskväder kräver som ni alla vet kläder. Middagen blir ännu en succe och att kalla stället för en sommarstuga är som att kalla djurgåden för en kolonilott. Tror ärligt talat det är ett av de vackraste husen jag satt min fot i. Efter en rundvandring och mingel med de mycket få yngre människor som för tillfället finns i den här byn så kryper vi till kojs på det loft, tillika tvspelsrum som upplåtits för oss. Det är en stor dag imorgon.

nunos-palace-panorama.jpg

En stor dag med goda rapporter. En kort körsträcka från det underbara huset ligger ett av regionens mest kända surfspots, Praia Grande. Idag rullar vågorna in som aldrig förr och en lätt frånlandsvind ser till att var och en av dom får perfekt form. Dånande bygger dom upp och bryter på sandbankerna utanför den långa heta sandstranden. En hel del surfare har redan letat sig ut och antalet bodyboarders är betydligt högre än vad vi egentligen skulle önska (dvs fler än typ… 2?) men inget kan ta oss ner på jorden efter den helt fantastiska starten på helgen.Jag surfar för dagen själv en lånad bräda, en 6’8 Spider. Första vågen och jag älskar den.

Snabbpaddlad, lätt som inget annat och svänger på absolut ingen ansträngning alls. Att vågorna sedan är helt fantastiska kan eventuellt påverka min bedömning något, men vad spelar det för roll när man plockar våg efter våg framför näsan på skumgummisurfare och lineupugglor? Armarna, axlarna och hela jag värker när jag går upp ur vattnet. Den här sessionen kommer alltid leva i mitt minne.

08_04_05_-_06_more-or-less-nunos_place_by_jo_114.JPG Dagen avslutas med ännu en grillning och ett snabbt dopp i polen innan vi beger oss tillbaka mot Lisabon just som molnen mörknar och solen gömmer sig för första gången på hela helgen. Det är just så här det ska vara att leva!

To live in the moment, to live lifelife.

Over and out from Portugal the fucking Paradis!

/The Firemonkey

www.firemonkey.blogg.se

Dålig paddelstatistik

Jag har alltid tänkt att jag är ganska bra på att paddla – i alla fall på att hålla mig torr och på rätt köl. Men de senaste två paddelturerna har jag verkligen kommit att inse att en våtdräkt fyller sin funktion (eller inte?). Senast jag paddlade var i december i Umeälven, avslutade den turen med att simma till land. Den gången skyllde jag på ölen (plural) kvällen innan. Jag anade då inte vad felet egentligen var.
Så, idag var det då dags igen – att börja årets paddelsäsong som jag slutade den förra – blöt och kall. Vi bilade ut till havet vid niotiden på morgonen. Solen lyste av självförtroende och jag hann precis slita med mina nya solglasögon.

img_5006.JPG

Kristin Larsson och Peter Hägglund gör sig redo för att bryta isen. Robert Lindberg ser till att allt går rätt till

Vi paddlade norrut längs kusten på spegelblankt hav med solen i ögonen, med andra ord: perfekta förutsättningar för att hålla sig kvar i kajaken. I slutet av turen lyckades jag dock ta ett klantigt feltag med paddeln, vilket resulterade i att jag inom loppet av några sekunder fann mig själv hängandes upp-och-ner i minst sagt uppfriskande vatten. Ryckte kapellet och fick mig en nyttig övning i hur man snabbt och säkert kommer i kajaken. Allt gick bra sånär på att mina nya lågprisbrillor gick förlorade. När jag kom i land så lyckades jag dessutom tappa bort den ena av mina 400 kronors handskar. Men, som man säger, what comes around goes around. Efter dagens dopp kunde jag konstatera att det inte alls var ölens fel när jag “gick runt” innan jul. Jag har aldrig vält med en kajak utan att ha våtdräkt. Och nu har jag två gånger på raken paddlat med våtdräkt och båda gångerna har jag också hamnat i vattnet. Ser ni sambandet? Det är ju glasklart. Imorgon får våtdräkten stanna hemma!

img_50101.jpg

Moster Jenny rapporterar del 2

Så var man tillbaka i Svenneland efter en månads äventyr i Indien. Tänkte försöka mig på någon slags sumering av vår resa. Vi landade i Trivandrum, Keralas huvudstad som mer påminner om en gigantisk by istället för en stad. Hus på hus, kaotisk trafik, och ett myller av människor och djur. Kerala är Indiens mest tätbefolkade område men också det mest välmående. 

kerala-map4.gif

Vår första anhalt blev Kovalam som är en turistvänlig badort strax söder om Trivandrum. En strandremsa som kantas av mysiga restauranger och hotell lockar många brittiska pensionärer, men också oss. Från Kovalam gjorde vi en dagsutflykt med taxi till Indiens sydligaste udde Kanyakamari. Att färdas med taxi är bekvämt och du får chansen att stanna och titta på saker längs vägen. Vi gjorde stopp för att titta på ett av Indiens äldsta bevarade träpalats med 120 rum och ett häftigt tempel där en indisk speedad man guidade oss i raketfart och visade mystiska kamasutraskulpturer.

Efter 4 dagar var vi rätt nöjda och bestämde oss för att bege oss norrut till den lite mindre turistiga badorten Varkala. Orten är belägen på två klippor som stupar ner mot stranden och havet, den lugnare South Cliff och den livligare North Cliff där restaurangerna ligger. Stämingen i Varkala är skön. Här tar man det lugnt: läser, mediterar, fikar, tränar yoga och gör ayurvediska behandlingar. Stränderna är fina, har härliga vågor och försäljarna är inte lika ihärdiga som i Kovalam. När vi var i Varkala hade vi turen att tajma in en stor elefantfestival med 54 elefanter. Vi spenderade en hel vecka i Varkala där vi mest slappade, tränade yoga och badade. Det var också mysigt att bara vandra runt i byarna och se hur indierna levde.

Efter en vecka var det dax att bege sig till Keralas största turistattraktion Backwaters, ett fantastiskt område bestående av vattenvägar, kanaler, floder, laguner och risfält. Vi tog en 8-timmarstur med en liten färja från Kollam till Alappuzha, som skulle vara den vackraste delen av Backwaters. Man färdades hela tiden så man såg vad som hände längs strandkanten. Kvinnor som tvättade, kor som betade, män som fiskade musslor och fraktade allehanda saker i sina små båtar. Barn som badade och skrek : “give me one pen” när vi gled förbi. Överallt dessa fnissiga indier i färgglada kläder som vinkar till oss. Vi övernattade en natt på ett “Ricefield resort” och nästa dag fick vi återigen uppleva den ständiga aktiviteten längs strandkanten då vi sakta stakades fram i en countryboat.

Nästa anhalt blev Kochi som är Keralas hamnstad. Staden kändes bitvis ganska västerländsk med sina köpcentrum, coffee shops och en och annan skyskrapa. Efter att ha utforskat staden, shoppat loss och haft magsjuka så fortsatte vi vår resa upp mot bergen. Via smala serpentinvägar tog vi oss upp till staden/byn Munnar som är känd för sina teplantage. Omgivningen var otroligt vacker och rogivande. Gröna sagolika kullar av te så långt ögat kunde se. Några dagar senare fortsatte vi vår färd söderut till Tekkady/Kumily för att utforska ett av Indiens största naturreservat med bland annat tigrar och elefanter. Resan avslutades med några dagars sol och bad i Varkala igen innan det var dags för hemfärd.

Vad var då bäst med Kerala?

*Indiens befolkning är stor nog att svälja alla turister, så det kändes aldrig riktigt turistigt i Kerala.

*Indierna är otroligt hjälpsamma och vänliga.

* Mycket intressant kulur och religion.

*Det går att leva riktigt billigt.

*God mat (men efter ett tag blir du less på att äta kryddstarkt 3 ggr dagligen).

*Det är väldigt vackert.. (trots en del sopor)

*Mycket att upptäcka!

/Jenny

Härliga Marsfjället

Påsken firade vi i Klimpfjäll precis som vi gjort i flera år nu, det har liksom blivit tradition. Familjen Johansson och familjen Danvind firar påsk i stugan som ligger just nedanför rödberget ca 8 kilometer innan Klimpfjäll. I år var det lite extra kul…. Emil Modin var med!

taket.jpg
 
En av dagarna så körde vi en jäkla heldags tur, vi började i Fatmomakke där jag och Jonas satte selar på hundarna och körde draghund de 7 km till fjällstugan som ligger strax nedanför Marsfjället, Kungen drog som ett tok, Bejvach var inte lika pigg på de 80 kilona som han skulle dra upp till fjällstugan… Väl där mötte TZ och Maggan upp, de hade tagit skotern och tagit med sig topptursgrejorna. Vi bytte om och tog en lååååång fika i solen. 

Nu snörade vi alla på oss topptursgrejorna och begav oss mot Marsfjällets topp, TZ menade att det går precis lika bra med Tegnäs skidor. Vilket det nästan gjorde men han fick ge sig halvägs, Maggan, Jonas och jag gick vidare och nådde snart toppen 1587möh. Det sägs ju att man inte har varit på ett berg förrän man varit toppen och visst var det fint!!! Tyvärr så hade kamerabatteriet dött så jag har inga bilder från toppen, ni får helt enkelt ta och skidorna och gå upp själva. Tro mig det är värt det.

fika.jpg
 
Lifelife det är bara det…
/Johan