“Det finns bara ett slags framgång. Att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt”
Christofer Morley
Därför
Varför åker man tolv timmar bil på en fredag när det äntligen ska bli helg – bara för att åka uppför och nerför branta backar utan att ens hinna titta på den vackra utsikten från toppen? Varför tar man dessutom i så mycket så att det gör ont i hela kroppen och framförallt, varför betalar man för att göra det?
Det är ju heller ingen engångsföreteelse, man är ju dum nog att göra om liknande både en och två gånger. Ibland frågar jag mig själv om det verkligen är värt det. Jag skulle ju kunna ligga och dra mig framför tv:n under en varm filt med en kopp rykande choklad. Det måste ju uppenbarligen finnas något oantastligt härligt i allt det här. Eller är det helt enkelt bara kul att kliva upp innan sovmorgonen börjat?
André Jonsson gör sig redo för avfärd mot tävlingsområdet
Du sliter dig likt ett djur uppför branter du aldrig trott dig klara. Snön glänser på skidspetsarna. Du fräser undan svetten från synfältet medan du skymtar vykorts liknande horisonter. Mjölksyra finns inte på kartan, det enda du känner är hur solen steker i ditt ansikte. Andningen är hastig, men varenda syremolekyl omsätts till kraft. Du pressar dig lite hårdare, toppen närmar sig snabbare än i en dröm. Uppe på toppen gör du det perfekta bytet och kastar dig utför branten med medvind i ryggen. Du tar några vilande och sköna pudersvängar samtidigt som vinden får svetten att bli till saltkristaller. Du skär mållinjen i en rykande snövirvel. Ett stort lyckoleende sprider sig över hela ditt ansikte. Du tänker: Därför.
Arvid Björkroth gör sig startklar. Vi tävlade tillsammans på söndagen, för Team Merupplevelse, efter att på lördagens solo-race ha krigat om vilket lag vi skulle köra för. Det var en jämn duell, Arvid störtade förbi mig i den sista utförskörningen men sladdade rakt in ett skyddsnät och blev kvar där tills jag hade passerat. Tur för mig!
Delar av ovan beskrivna finns alltid med och jag tror att det är delarna i jakten på helheten som gör att vi gör det, gång på gång igen. Och glädjen. För det finns något fantastiskt i att testa sina egna gränser och förmågor, man kan alltid nå lite högre och bli lite bättre. Det här gäller allt. I helgen gällde det skidalpinism i Oppdal. Östersunds- och Åre gänget satte norrmännen på plats. Lördagens tävling genomfördes i strålande sol och det fanns inte många varför. För egen del så har jag mycket kvar att förbättra vad det gäller utförsåkningen och alla byten, men uppförsåkningen går bra.
På bilden ovan ser ni den skidalpina ambassadören Patrik Nordin tillsammans med Josefina Wikberg och Martina Höök
(de fyra nedersta bilderna är hämtade från skialpinisme.no)
Nästa tävling blir i mitten av mars i Hemavan. Någonting säger mig att du bör packa skidorna och åka dit. Solen kommer att lysa på den bästa mars snön och The Stones kommer att ljuda över fjället.
kolla skidalpinism.se och hemavans tävling för mer inspiration!
Det är alltid värt det.
Bandit Rock Awards
Jag var i helgen nere i Stockholm för att tillsammans med Johan, George & Johnny m.fl. gå på Bandit Rock Awards på Tyrol. För er som inte vet vad denna tillställning är för något så finns det en radiokanal för enbart rockmusik som heter Bandit FM (www.bandit.se). Bandit FM ansåg att Rockbjörnen, Grammisgalan m.fl. var alldeles för mesiga så de bestämde sig för att skapa en egen gala för Sveriges och världens rockband – Bandit Rock Awards var fött.
Jag flög ner på torsdagen och mötte upp Johan och hans kombo Mattias på centralen, slog en lov på stan för att hitta väst och slips till Johans outfit vilket tog närmare två timmar. Efter alla strapatser med stängda Gallerior och diverse promenader fram och tillbaka så hittade vi en liten undangömd butik i SOUK-huset vid namn “Topman”. Det blev inte sämre av att dom hade studentrabbat så undertecknad inhandlade även en slips för blygsamma 134kr.
När Johan var utrustad skrek våra magar efter mat. Vi hittade en restaurang vid namn “London” i en tvärgata till gågatan där vi intog en mycket god middag för ett mycket rimligt pris (kan rekomendera Tipsbiffen förresten). Efter Johan och Mattias även intagit en bit chokladtårta var så rullade vi ut på Stockholms gator igen för att ta oss till pendeltåget mot Norrviken där jag skulle tillbringa helgen hemma hos paret Harlestedt/Halvarsson.
Smärtfri natt, vaknade utsövd i soffan i vardagsrummet och det första jag såg var gitarren som tillhör Mattias GuitarHero III. “Nu jävlar!” tänkte jag, nu ska jag visa vart skåpet ska stå! Till saken hör att jag bara har spelat GuitarHero EN gång innan, då i dyngfylla. Kan säga att jag inte klarade mig särskilt bra denna gång heller, men roligt var det. Vid tvåtiden lyckades jag alldeles själv hitta in till centralen igen via pendeltåget och sedan vidare ut till Bandhagen där jag på grund av Johan och Georges arbetstider förfestade med en Stockholmsk urinvånare vid namn Micke. En massa Gin och Nintendo Wii (jag suger på bowling i Wiisports) senare var det återigen dags att sätta sig i en ståltub för att möta upp George på vägen mot Tyrol. Urinvånare Micke med lillebror föreslog att vi skulle ta båten över till Tyrol från Slussen, det var bara ett problem – inga båtar gick. Vi högg en taxi som snällt nog stannade direkt vid oss och sa “Tyrol, vid Gröna Lund”. Nog för att jag inte är hemma i Stockholm, men jag vet att man inte ska svänga vänster vid Dramaten för att komma till vår slutdestination, vilket taxichauffören gjorde. Han stannade vid en restaurang och sa “då är vi framme”. Han blev nog rätt förvånad när fyra killar säger “NEJ, vi skulle till TYROL, GRÖNA LUND”. Taxichauffören började svettas lite smått och föreslog självmant att han skulle stänga av taxametern och köra oss till Gröna Lund istället, vi instämde.
Efter många om och men och turer hit och dit var vi nu äntligen framme! Jag, George, Micke och Mickes bror ställde oss förväntansfulla i kön och mötte snart Johnny med. Johan kom lite senare och vi gick in. Tänk er fyra norrlänningar som kommer in i jeans, vit skjorta, svart väst och svart slips bland hundratals människor i urtvättade rock t-shirts. Man kan säga att vi syndes, ordentligt. Väl inne i vimlet träffade jag Revin och hennes vän Stina också. Vi fick se och höra bland annat Lillasyster, Raised Fist, Neverstore och Takida på scen, men ska sanningen fram så såg vi bara Lillasysters och Takidas livespelningar då den mesta tiden spenderades i baren eller för att förklara för folk vilka vi var och varför vi såg likadana ut. Efter avslutade spelningar drog vi vidare mot Harry B James, en rockkrog där vi hann vara i cirka fem minuter tills bartendern ansåg att en av damerna var för berusad även fast jag och Johan låg ljusår före, vad ska man säga, Stockholmsvakter verkar inte kunna se skillnad på trötthet och onykterhet så vi drog vidare till McDonald’s istället. Kvällen avslutades hemma hos Johan med vin och Jägermeister in på småtimmarna.
På lördagen blev det fest hemma hos George med diverse nerflyttade Sollefteåbor. Det var roligt att träffa alla och inte minst George sambo Evelina som man bara hört talas om i ett års tid men aldrig fått träffa förut. Då fredagskvällen satt hårt kvar i kroppen avböjde jag krogen och avslutade återigen kvällen på McDonald’s innan det var dags för pendeln hem. Ett tips till alla där ute som funderar på att flyga bakis: Gör det inte. Jag tackar mig själv för att jag inte drack mer under lördagen, för det lilla bakis jag var på söndagen var inte trevligt att flyga med.
Kan rekomendera er som gillar rockmusik att åka på Bandit Rock Awards nästa år, inträdet var blygsamma 150kr och stämningen var på topp! Varken såg eller hörde ett enda bråk på hela kvällen, alla var fulla och glada och inställda på en trevlig kväll i rockens tecken.
Avslutar med att bifoga en bild på gänget som drog åt sig de flestas ögon under kvällen.
Ha det fint! / Nicklas
Hur svårt var det, egentligen?
Det var med en känsla av iver som vi på fredagskvällen satte av mot inlandet. Förväntansfulla och kanske aningens nervösa. The Rolling Stones och Sahara Hotnights spelade sina hetaste och mest peppande hits (kanske för att de passade bäst för stunden, eller kanske bara för att de var de enda skivorna i bilen?).
Onekligen kom pratet att leda oss in på tankar om snöklädda toppar, odödlighetskänslor och solbruna anleten.
Jag menar, hur svårt kan det vara? Vi lever ju ändå i växthuseffektens frammarsch – då kan man ju inte annat än att förvänta sig en solbränna redan i januari. Men nja. Den tog en liten paus i helgen – eller kanske mer korrekt – visade sitt andra jag. Sagt på ren norrländska så kräk-snöade det lapphandskar, oupphörligen. Det var över tio år sedan som fjällregionen vi nu befann oss i hade fått lika mycket lätt och fin pudersnö. Synd bara att det vi skulle ställa upp i, inte bara involverade skön utförsåkning.
Starten på lördagens tävling fick först flyttas fram några timmar på grund av hård vind och snöstorm, själva bansträckningen ändrades också, för allas säkerhet. Optimismen bland arrangörer och deltagare var dock densamma. Om man kunde få solbränna av eldsjälar så var det här ett sådant tillfälle (och inget orsakat av växthuseffekten).
Jag höll på att få äta upp mitt “statement” om: hur svårt kan det va!? – Redan en minut innan start då jag ännu inte hade fått av mig extra jackan och satt på mig skidorna. Till min förvåning lyckades jag dock få allt i ordning till 10 sekunder innan start. Pustade ut i samma stund som jag tände till. Men där – femtio meter ut på banan – tappade jag den ena stighuden (det man har under skidorna för att kunna åka uppför). Jag klämde dit den på skidan ganska snabbt och anslöt snart till lemmeltåget. På söndagens Duo-tävling i Åre (dagen innan var vi i Trillevallen) hade jag och min lagkamrat Stefan tydliga mål. Det var inte att vinna, men att komma före två lag med kompisar och rivaler. Det blev en prestige fylld kamp och en sekundstrid in i det sista. Benen värkte och den avslutande utförskörningen var ett make-it-or-brake-it senario utan dess like. Med Stefans coachande uppmaningar lyckades jag stå på benen bland fjällbjörkar och granar (något jag inte gjorde de första varven). Vi hann före dem. Nu i helgen blir det returmöte, fast då på norsk mark.
På bilden ser ni norrmannen Ola som dominerade båda dagarna, han tänkte nog inget annat än: Hur svårt kan det va!? (foto: Anders Burman)
Optimism, javisst!
puuuh! Det här är vändningen. Ja nu får det vara slut! Nu har det varit mörkt, jävligt och eländigt alldeles för länge! Jag tror idag är början på den riktiga vintern. Ja nu biter det så där härligt i kinden när man går ut. Kanske gillar jag sommaren mer, men soliga vinterdagar är ju inte fy skam heller. Det är i studier bevisat att höst- och vintermörkret har en liten nedtryckande effekt på oss (även på optimister). Men nu när varje dag har börjat bli lite lite längre så kan man ju inte annat än att bli lite lite gladare. Och snart är ju de där gnistrande mars och april dagarna här – tänk vad härligt! Och utan vintern hade ju inte sommaren varit en sådan där fullträff heller. Det gäller att vara positiv – Det kan bara bli bättre. Att koppla greppet om sitt inre driv och aldrig tveka. Jag kan inte låta bli att citera karaktären Wikipedia från tv-serien “Myggan”. För han har ju helt rätt när han upprepande säger: “Hur svårt kan de va!?” Tänker man lite som han så verkar hela världen bli lite enklare. Jag lovar. Ja den blir lite mer Din liksom.
Till helgen ska jag till svenska fjällen och bli skidalpinist. Det är när man åker skidor upp på bestämda toppar och sen tillbaka ned igen, och fort ska det tydligen också gå. Men jag är inte så orolig. Jag menar: Hur svårt kan det va!? (det där kommer jag säkert att få äta upp tio minuter efter start…)
Nä nu jävlar blir det en kaffe till. Livet mina damer och herrar, är bra underbart.
(bilderna är från Vertex Vinter 07)
Yes. Smile like you mean it!
Bygger Ubåt
Helt klart en livslevare, bara iden att bygga sig en ubåt är ju svindlande. Att sedan verkligen ta tag i saken, ja det imponerar. Erik verkar ju dessutom vara en helskön kille eller som han säger:
-Vi har flugit till månen, varför skulle jag inte kunna bygga en ubåt!?
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=905832
/Johan