Musik i bilen.

Börjar min resa hemåt i Jettan med att inse att den nybrända skivan med hejvilt blandad musik vägrar fungerar i stereon. Skit också. Hittar sommarens hejvilt brända skiva och kastar i den istället. Börjar med en del låtar som inte säger vidare mycket. Svänger ut på E4an och börjar gasa, efter någon mil kör jag in i en stormby med snöblandat regn och i samma sekund byter stereon till låten “Rain Wizard” av Black Stone Cherry, ironi? Kan inte låta bli att småskratta för mig själv även fast torkarbladen knappt klarar av att kasta undan den kalla och sega massan från vindrutan.

Kommer ur stormbyn och stereon spelar en hög låtar från sommaren, Markoolio, Balsam Boys, Nitty. Sjunger med och diggar lite smått. Sen kommer “Takida – Hole in the ground” från nya skivan “Bury the Lies” och jag blir förundrad över hur välproducerad låten är, den låter så mycket bättre än allt annat gjort i mitt billjud. Låten tar slut och ett dussin andra mindre kända låtar susar förbi innan “The Killers – Mr. Brightside” drar igång. Kommer på mig själv med ett barnsligt stort leende på läpparna och tänker tillbaka till festen på Språkgränd då Emil och Micke förvandlade mitt rum till dansgolv/karaokebar med denna låt.

Många mil och en hög klassiker senare börjar jag fundera. Varför blir högerfoten tyngre ju bättre musik man lyssnar på? Så fort jag hör en ösig och bra låt skrålar jag med för full hals och Jettan susar fram fortare och fortare – ända till låten tar slut och en mindre bra drar igång.

Plötsligt är jag i nedförsbacken innan Offer och inser att jag har kört bra mycket fortare än jag tänkte att jag skulle göra när jag svängde av mot Överhörnäs och såg snön ligga packad på backen och tänkte “OJ! Hur var det man körde på sånt här nu igen?!”. Tydligen fanns det rotat någonstans inom mig och musiken hjälpte till att koppla bort den värsta nervositeten. Jag älskar min bilstereo.

Bjuder på en bild som kontrast mot Jens Thailandbilder, Svensk vinterväg!

vinterbil.jpg

Vinterkänslor!

Strålande sol och nysnö i november kan till och med få veckans låt att framstå som aningens positiv. Fast det där när Slash drar gitarr-riffet utanför kyrkan (i slutet av videon) kan ju få en att små-le även de mörkaste novembernätter.

lfie.jpg

Dagens torsdagsäventyr bestod av löpning längs Tavelsjöleden. Vädret var minst sagt bra. Jag låter bilderna tala! Vi dundrade fram på is och snö och såg solen gå ned över frusna tjärnar. Norrland är fan vackert! Låt oss nu hoppas att hösten är slut och att det här är början på en lång vit vinter.

img_4077.jpg img_4081.jpg grabs.jpg

dcp_4312.JPG dcp_4314.JPG alla2.jpg

Veckans Låt nr 45/07

Veckans låt är nog den mest självskrivna hittills. Om man frågar sig själv vilken månad det är och om det har regnat den senaste veckan kan man, med hjälp av svaren, enkelt gissa sig till titeln. Bandet behöver nog ingen närmare presentation. Eller är det nån som råkat förtränga hela 90-talet?

Mina damer och herrar: Guns N’ Roses – November Rain

Hönsflyg

Här kommer en ny rapport från Thailand!

När jag väl anländer till Bangkoks flygplats är jag både trött och förväntanssfull. Glad att vara av med min nemesis till norrman. Vid avstigningen har SAS spikat ihop en liten show även här nere. Thaimusik, kvinnor i folkdräkt som överräcker små gåvor och blomsterkransar, barn som kör någon slags dockteater. Mitt intresse är måttligt. Bangkoks nya internationella flygplats känns stor. Väldigt stor. Ett flertal rullband senare är det dax att gå genom en immigrantkontroll. Allting verkar väldigt noggrant. Passet har jag inte tappat, däremot har jag inte fyllt i min immigrationssedel. Kontrollanten gillar inte läget. Ger mig en penna och ber mig stiga ur kön. Jag plitar ner lite uppgifter och försöker igen, han är fortfarande inte nöjd. “Where you staying?” “How long?” Jag förklarar att jag ska resa runt lite och att jag blir där ca 3 veckor. “What hotel?” Han nöjer sig med att jag ska till Phuket och nitar sedan fast immigrationssedeln mitt i passet. Tack. Jävligt snyggt. Ser förjävligt ut. Bara att knalla iväg och hämta baggage och försöka hitta inrikesflygen. Efter en tids sökande fattar jag att man måste gå ut för att sedan gå in på ett annat ställe. Varmt. Folk överallt som vill erbjuda taxi och hotell. Hittar en rulltrappa som leder högt upp. Satan vilken stor flygplats. Hittar ett bås med flygplatsinformation. Snart därefter har jag fixat en biljett med hönsflyg till Phuket – Air Asia. Billigt. Under 300 spänn för en enkel bokad. Helt ok. Checkar in baggage och letar gate. Kollar lite flygplatsshopping. Vid säkerhetskontrollen blir det problem. Jag har, klant som jag är, glömt att packa ned den extrastora, rejält dyra, sololjan jag köpte på Arlanda. Inget att göra, den är givetvis fylld med sprängdeg. Jag hatar terrorister. Verkligen.

Lite vimsande senare står jag på en buss på väg ut mot Air Asias flygplan. Det ser ut som om det har varit med förr. Bussen också. Jag knallar ombord. Många lediga platser. Nötta säten, flagnad färg, rostigt flygplan. Inga höns men nästan. Tänker på snubben jag kände som var med på lågprisflyget till Phuket som störtade för inte så länge sedan. Flygsäkerhetsbroschyren ser hemmagjord ut. Flygplanstypen är ospecificerad. Jag undrar hur länge sen det var vi i Sverige använde denna typ av plan. Ser ut som en gammal DC-9:a eller liknande. Jag gör vad jag gör bäst på flygplan – somnar. Behöver det efter förra flygningen vaknar inför landning i Phuket. Allt flyter smidigt även om planet låter lite oroväckande. Gnisslar och tjuter. På vägen till bagagehämtningen försöker jag hjälpa en tjej med att hitta hotell på ön. Hon har ett stort plåster på näsan. Opererat eller? Ser lite bimbo ut. Strax därefter sitter jag i den bil pappa hyr under vistelsen här nere. Skönt att vara framme, inte sett honom på länge. Det börjar regna och har redan mörknat. 6 timmars tidsskillnaden gör sig påmind. Vänstertrafik. Folk kör som dårar. Mopeder överallt. De kryssar mellan bilarna. En timmas körväg till huset i Sai Yuan. Vi småpratar lite, det har tydligen regnat ovanligt mycket på Phuket sista tiden. Kommer fram, hälsar på Ingrid. Kollar huset. Snyggt som tusan, speciellt på insidan. Installerar mig i annexet. Vi äter en mycket god oxfile’ på en restaurang kanske 15 meter från huset. Mycket skönt. Härligt att vara framme och kunna slappna av lite. Dricker rött och någon drink. Sover rätt gott trots tidsomställningen.

Så vad har jag gjort sen? Badat, solat, ätit, latat mig. Det finns en mycket fin strand ganska nära, Nai Harn Beach. Den ser ut precis som ett semestervykort från Thailand. Jag ska kasta upp lite bilder snart också. Jag vågade mig på en joggingrunda andra dagen här, mycket att se men mycket trafik också. Det verkar vara helt okännt att man springer här. Alla åker bil eller moped. Kollade konstigt på mig. Överkörda grodor, ormar och stora tusenfotingar längs vägen. Jag är allt lite skraj när trafiken tvingar en att springa ut mot det höga gräset och man tänker på ormarna. Självklart lyckas jag springa vilse. Att vända är ju tråkigt så jag försöker ragga taxi dit jag kommit. Det slutar med att tjejen som har massageinstitutionen stänger för en stund och hämtar sin bil bakom butiken. Allt är väldigt flexibelt i det här landet. Mycket trevliga människor. Inte så många turister än, det är ju i början på säsongen och sen bor vi lite avsides. Jag har glidit runt i lite riktigt stora varuhus men det känns som att jag sparar shoppandet till slutet av semestern. Tänkte avrunda med några dagar i bangkok.

Jag tog en tur igår till Phuket aquarium. Jag är ju ändå jag. Ingen höjdare dock, fast det kostade en 20:a att gå in så man kan inte direkt gnälla. Men det var stora flämtande fiskar i botten på små smutsiga akvarier i ganska hög grad. Lite läckra saker dock, tog några bilder som jag ska försöka lägga upp. Efter aquariet tog jag mig in till Phuket City, öns största stad. Enligt taxichaffisen bor det ca 1.5 miljoner människor här. Det såg inte stort ut men han vet väl vad han snackar om… Knallade runt i något varuhus och försökte sen kika runt lite i stan men det var bara trafik, avgaser, damm, inga affärer osv. Efterhängsna taxichaufförer som inte förstod att man kunde gå, alla thailändare (och Turister) åker hela tiden. Gick runt några timmar och hittade ingenstans. Ledsnade, gav upp och tog en taxi hem. Chauffören försökte lura med mig på juvelbutiker, skjutbanor, elefantsafari, apshow osv. Smått less. Sen har magen varit totalkollaps de tre senaste dagarna. Lite bättre idag dock. Funderar på vad jag ska göra nu. Har latat mig och varit sjuk så dax för något nytt. Grannens polare har en dykskola så jag funderar på att fixa certet. Kostar ju en slant med vore kul att göra något. Efter Phuket City är jag inte vidare sugen att åka runt i inlandsthailand. Dessutom regnar det mycket och ofta. Alternativet blir att bo några dagar på någon rejäl turistort o sen Bangkok. Mycket skönt med semester hursomhelst, jag vill inte hem och jobba för fem öre… Ha det bra i höstrusket!

//JEZ

Definierbar lycka.

Många är de filosofer som försökt definiera lycka. Kommer det här bli mitt bidrag till högen av olika förslag på vad det egentligen innebär att vara riktigt lycklig?

Vad är då en lycklig människa? Svaren är många men personligen tycker jag att en genuint lycklig människa är inte bara glad utan också en människa som kan glädja andra. Självklart finns det många andra kriterier för hur en lycklig människa borde vara men just glädje bör hamna högt på listan.

Jag var en sådan människa en gång, dagen då jag införskaffade mig min cykeltuta. En silverfärgad, trumpetformad tuta med en svart gummiboll längst bak. Jag kände lycka bara av att hålla i den och vetskapen om att dess ljud gjorde alla i min omgivning lika lyckliga som mig spädde bara på mitt lyckorus. Väl monterad på cykeln gjorde sig tutan om möjligt ännu bättre, likt en galjonsfigur glänste den ikapp med mitt leende när jag trampade runt i jakten på folk att tuta på. Gammal som ung, bekant som okänd, ja alla fick ta del av tutans vackra klang. “Oj” och “Varför har du en tuta?” var några av de spontana reaktionerna jag fick.

Sen kom dagen, den där jag visste skulle komma. Jag hade lämnat cykeln utanför jobbet som vanligt, och som vanligt kände jag den där olusten av att lämna både cykel och tuta obevakade, särskilt då jag sett ungdomar, den där typen som stjäl folks tutor utan att tänka två gånger, stryka runt utanför det lokala biljardhaket vilket ligger i anslutning till mitt jobb. Efter mitt arbetspass klev jag som vanligt ut genom dörren för att låsa upp min cykel och det var då jag upptäckte det. Brottet. Någon illvillig individ hade lyckats lirka lös min käraste ägodel och lämnat mig utan mitt lyckospridande instrument.

Att definiera lycka är lika svårt som att definiera ondska men om man utgår från att det jag tidigare nämnt stämmer (att en lycklig människa är glad och sprider glädje) så måste en ond människa vara en sådan som sprider olycka, eller hur?

Samtidigt som jag låste upp min numera tut-lösa cykel svor jag över dagens ungdom och hur världen ser ut idag. Det tog mig hela vägen från stan till Ålidhem att inse att personen som stal tutan troligtvis gjorde det av samma anledning som jag hade när jag köpte den. Han eller hon ville naturligtvis bara göra sin omvärld lite roligare! Bara det faktum att jag bidragit till att göra någon annans kväll lyckad blåste bort alla mina onda tankar (Jag var ju per min egen definition ond, då jag önskade någon annan olycka).

Jag är med andra ord återigen lycklig och borde skatta mig själv lycklig så länge jag kan inbilla mig att personen som en gång stal min tuta har den kvar och nyttjar den flitigt.

Du kanske tycker att vad du just läst var slöseri av din dyrbara tid men passa istället på att läsa den igen, kanske finns det ett budskap som du inte sett? Kanske borde du i din stressiga vardag stanna upp och lyssna efter människorna som tutar åt dig, för deras egen och din lycka.