Into the wild

Saga vad man vill om de klippiga bergen, men klippiga, det ar dom fanimej.

Tradplantering tog slut och vi gav oss av i nordvastlig riktning med sikte mot Jasper. Att lifta i trio ar tyvarr lika opraktiskt som potatisskalarna ar for vansterhanta (eller plantroren for den delen). Darfor delade vi upp oss i tva lag, Herr och Fru Mustasch vs. Storbubben. Till allas stora forvaning segrade mustascherna. Grattis. Jasper kom att fungera som en stor aterhamtningsprocess for de tre trotta plantorerna och under den tredje dagen av att-gora-ingenting hander nagot ovantat. Vi har valt att kalla det resans peripeti:

Storbubben Johan beslutar sig for att aka hem. Aren har uppenbarligen fatt honom att trottna pa sin ryggsack som garderob sa det var med ett leende under mustaschen som Jonas drog sitt Ica-kort och skickade honom mot Sthlm. Kvar i parken sitter tva ivriga med vilsna pojkar i Jaspers park. Har vi tid med Yukon? Hur kul ar det att paddla kanot? Ska vi prioritera bort Banff? Cyklingen da? Likt en flasksnurrning stormar vi vagen och beslutar oss for att Banff ar nasta mal pa denna lagomt planerade resa ( Banff ger oss mer tid och ska tydligen vara ett av klippiga bergens vackrare partier). Snart skulle vi fa se…

Val i Banff tar snaltarmen stryptag om oss och vi vet varken in eller ut. Vad gor man i ett lands mest populara stad kryllandes av Japaneser? Dom har uppenbarligen pengar och vilket vi uppenbarligen tycks sakna. Utslagna och fortvivlade splittrar sig duon i sokan efter en passande aktivitet. En timme senare sitter vi pa varsin MTB med endast talt, sovsack, mat och en karta over vildmarken djupare skogar. I tre dagar ar det bara jag, Mikael, bergen, sjoarna och djuren. Inte en manniskosjal eller stadsjeep sa langt ogat kan na. Tro oss, detta har varit resans hojdpunkt an sa lange!

Imorgon bar det av over bergen med sikte mot Whistler varvid vi redan styrt upp boende. Visste ni att dom har varldens basta cykelpark dar och att man fortfarande kan aka snowboard pa glaciaren? Yey-yey, freedom for fan!

En bild sager mer an ord, follow your search! / J and M

into the wild

ALDRIG MER/ Jag säger upp mig! Del 2:

För sju år sedan tog kungen av djungel med mig till Falun för min första sommar av skogsplantering…. Han gav löften om bra betalt och en vältränad kropp, som att vara proffs på någon glamorös idrott! Detta lät spännade och jag hängde med, arbetslös som jag var, efter någon vecka stod det klart att detta var något som jag var bra på! Tarzan lärde mig allt han kunde om att plantera skog de där två första veckorna…… jag vet ärligt inte om jag lärt mig något mer om detta yrke sedan dess.

Även om jag hoppats att varje sommar ska bli min sista, så har mina drömmar och de snabba pengarna tagit mig tillbaka till skogen varje år. Det här jobbets tillfällighet har liksom passat med mitt sätt att leva! För jag är övertygad om att det inte är dumhet som tar mig tillbaka till hygget varje sommar utan det är gemenskapen och de stora drömmarna!

Att jag Jonas och Micke varit i Canada i sommar för att testa på skogsplanteringen här beror nog på en vilja att testa något nytt!? Och att få komma iväg på ett äventyr denna sommar, istället för att trampa i samma fotspår där hemma i Dalarna.

Efter att ha avslutat skogsplanteringen i Kanada känns livet skönt! Maten och team gumpsh var fantastiska men de 13 timmars arbetsdagarna, boende i tält, vilse i 6 timmar utan betalt, kalla dushar och fastkörning på väg hem från hygget var kanke inte så tilltalande…. jag har nu sett min björn!

Det var ett Äventyr och nu är jag glad att det är över!

Jag säger nu upp mig från alla former av skogsplantering i Sverige och Kanada(reserverar mig dock för plantering i andra länder)

Och skulle jag nu mot förmodan befinna mig på hygget i Sverige igen så tyder det på stora drömmar eller dålig själv insikt.

Hmmm.. Nordkap till Sydkap på motorcykel vore spännande! Follow your search…..

Lifelife/
Johan

johanjasper.jpg

En vintersäsong i Åre

Sedan en kort tid tillbaka har vi på redaktionen välkomnat nya livslevare, med deras bilder och ord – om hur livetsliv levs på bästa sätt. Det här är Andreas Gradins skildring om hur man bakar bröd, dricker tequila och samtidigt hinner med att tappa bort körkortet i skidbacken!

Här kommer en berättelse från en lite mer okänd livslevare, eller ska jag kallas för ”livswannabe” ? Det var i alla fall en dag i slutet av november då jag fick ett telefonsamtal från min gode vän Markus Hansson, som undrade om jag var intresserad av ett säsongsjobb i Åre. I det läget var det han som satt på tjänsten, men inte kunde fortsätta, då han ansåg att han inte fick tid över till att träna längdskidåkning.

Jag kände genast hur suget i kroppen blev större och större och två dagar senare så satt jag i bilen på väg till Åre för en arbetsintervju.

När jag sedan kom fram till Åre Bageri (stället där jag “kanske” skulle jobba) så hann jag i princip bara komma in genom dörren då chefens hustru kommer fram till mig och säger: ”Hej! Så du är den nya killen som ska jobba istället för Markus? Välkommen hit!”.

Jag står där som ett frågetecken och svarar genast med att jag först ska titta runt och se hur det verkar innan jag bestämmer mig för om jag vill ha jobbet eller inte.
Sagt och gjort, fyra sekunder senare stod jag där i bagarkläder och enligt chefen och hans hustru verkade jag vara anställd.

Markus skulle bara vara här i tre dagar till innan han skulle åka hem till Östersund, vilket innebar att jag bara hade några få dagar på mig att lära mig allt jag var tvungen att kunna (vilket var alldeles för mycket och inte kändes det lättare av att veta att ingen annan kunde med den här tjänsten heller!).

Alla som säsongsjobbade på bageriet blev som en stor familj, inte så konstigt i och för sig, när man såg varandra i princip hela tiden, ja, förutom när man sov (..ok, det kanske hände att man såg någon i personalen vid några sådana tillfällen också… men, schhh!)

Stämningen på bageriet var helt underbar. Det var fest fem dagar i veckan och alkoholisten i sig kom fram mer eller mindre, men vad gjorde det, det var ju bara över säsongen! Och Livetsliv…det har ju inget med hälsan att göra!?

När jag inte jobbade eller var bakis så var jag även ute i backarna och gjorde några tappra försök på att lära mig att stå på ett par skidor. Jag kan glatt meddela att jag även lämnade mitt bankomatkort och körkort på en av bergstopparna mellan Åre och björnen när jag och Nicklas (min rumskamrat) var ute och åkte offpist en dag.

Bland mycket tjafs med chefer, moln från vattenpipan och tonvis med tomflaskor med texten ”Carlsberg” så måste jag erkänna att hemkomsten från Åre har varit väldigt skön och nu såhär efteråt har jag kunnat känna lugnet i hela kroppen, efter fem månaders total sinnesförvirring.

Det har varit en rolig upplevelse för livet, med många nya vänner och minnen, men frågan är om man ska ge sig in på en säsong till framöver? Den som lever får se…

Självklart så bifogar jag några bilder som kan visa lite av upplevelsen jag har haft.

Hälsningar från Grr(adin), Ps. 3 liter tequila, det är MYCKET! (se bild)

20070328144.jpg 20070410227.jpg 20070328145.jpg
20070217030.jpg f.jpg
im000001.JPG 20070423257-2.jpg

Nytt camp nya pengar?

Egenteligen borde vi skriva en lang utverdering om hur kanadnsisk skogsplantering fungerar, men det skulle bli en alldeles for deppresiv upplevelse for bade oss som skriver och ni som laser detta. kortfattat kan vi saga att all form att plantering dar man slutar jobba 15:30 pa dagarna och sover i en sang inomhus pa natterna ar exklusiv lyxplantering! Blir det en hostplantering for smabubbarna i dalarna kommer vi ga runt med ett leende pa lapparna och kring 10-tiden ropa hogt till vara medarbetare att -Snart har vi gjort Camp cost. 24st vackra kanadensiska dollar.

Vi ar nu pa var lediga dag tillbaka i Dreyton Valley for att tvatta klader kolla mejlen och ata skrapmat. Den nya campen som Johan var med och satte upp haller helt klart hogre standard an den forra, men campen som Herr och Fru Mustasch bodde pa utanfor Hinton vid foten av klippiga bergen ligger ligger hogst pa var topp 3 -camp lista.

Vi ar ocksa stolta att meddela att Team Sweden kommer att gora ett skift till (4 dagar) och sedan avsluta varan cometkarriar lika snabbt som vi inledde den. Vissa saker maste goras och det har ar om fyra dagar gjort! Finns sa oerhort mycket mer som vi ocksa maste gora i det har landet att vi kanner att vi inte kan stanna kvar.

 

ALDRIG MER/ Jag säger upp mig!

Ja du vandrande vålnad, jag börjar också bli för gammal för det där med skogsplantering. Elva år för gammal. Och jag vetifaan om det blir något mer, men det har jag ju sagt förr…

Som 16-åring blev jag reservinkallad till Assidomäns plantlag i Lycksele precis innan planteringsuppehållet sommaren -97. Första dagen kom jag hem till min moster och sa: ”Aldrig mer!”… och mycket riktigt var jag fast besluten att aldrig mer sätta en enda planta till. Morgonen därpå fann jag, till min förvåning, mig själv sittandes i den skogsgröna Assiminibussen på väg mot hygget.

Den dagen tyckte plantbasen att jag var för svag, eftersom jag inte kunde få ner plantorna tillräckligt djupt, vilket jag tyckte lät som ett skämt eftersom jag då gått ett år på skidgymnasium.

”Du är för svag”, sa han, ”och sätter du inte bättre än det här så kommer du inte få betalt.” Det var inget skämt. Jag blev sårad och kränkt och jag brann av vrede med gråten i halsen.

Jag var inte så kaxig, men bet ihop och åkte hem och beklagade mig; det gjorde ju ont överallt, även om jag bara varit på hygget i två dar. Jag hade kämpat som en idiot, men jag var för svag. FÖR SVAG! Men det kom en dag till, sen kom sommarlovet.

Jag var nöjd och det fanns inget behov av att plantera. Jag menar; på den tiden skulle man ju bli bäst i världen på att springa och åka skidor, också tränade man för att bli snygg – så varför jobba om det viktigaste är att träna och det inte finns något som heter räkningar?

How ever: Jag blev återinkallad i augusti på höstplanteringen och fann till min stora skräckblandade förvåning mig själv sittande i plantbussen igen. Första natten drömde jag om dom där gröna plantorna. Efter sista dagen sa jag till moster: ”Aldrig mer!”

plantlador.jpg

Nu har det gått tio år till och jag har inte satt en enda planta utan att jag varit helt övertygad och fast förvisad om att det är den sista. Och jag har inte planterat en enda sommmar utan att jag varit övertygad om att det varit den sista sommaren. Och förra sommaren när lifelivers.com var i Svabensverk bestämde jag och den vandrande vålnaden oss för att aldrig mer.

Men nu jävlar, med insikten att jag inte är för svag (och med viss reservation för höstplantering) nu säger jag upp mig! Nu får det va nog!

Vänligen/ Raftest