Don't dwell on your possible limitations, focus on your limitless possibilities
Nu kan DU också vara med och skriva om livetsliv! I vårt nya forum kan alla avundsjuka som ej ännu får skriva direkt på bloggen ändå vara med och berätta om äventyr, fråga efter lift eller bara snacka.
Skaffa ett konto och låt diskussionerna och berättelserna flöda!
Forumet hittar du här eller i menyn till höger.
I jakten på sanningen/ Fantomen
Den högt belägna och otroligt vackra Inkaleden, slingrar sig 43 kilometer genom Anderna, fram till inkastaden Machu Picchu. Staden upptäktes först 1912 av amerikanen Hiram Bingham och leden användes av Inkaindianerna när de skulle ta sig från Cusco (den gamla Incahuvudstaden och ett av mina favoritställen i Sydamerika) till den magiska staden Machu Picchu. Många turister kommer till Cusco och härifrån anordnar man guidade fyradagars turer längs leden. Det är en utmaning att ta sig över de två passen på 4200 meter och 3900 meter. Ingen barnlek med andra ord och särskilt inte om man vuxit upp vid havet. Jag vandrade leden innan jul med flera andra svenskar. Det är en förstummande vandring som starkt rekommenderas. Men som den sanna livslevare jag är, så slogs jag av tanken att man kanske kunde prova att springa Inkaleden. Vore det möjligt? Jag skulle komma tillbaka i mitten av april.
För att det hela skulle vara genomförbart var jag tvungen att hitta en guide som var tillräckligt galen. Det lyckades och på köpet kom en galen grek, som också skulle med. Han hade sprungit en mil med höga knän, på en fotbollsträning i Skåne. Det här kunde bli kul! Jag fick den där känslan, av att man bara måste bjuda upp den där tjejen i baren trots att man druckit alldeles för många öl de senaste fem timmarna – Till att nu bli: Att jag bara måste prova att springa Inkaleden trots att jag druckit på tok för många öl de senaste fem månaderna…
Vi gav oss iväg till kilometer 82, medvetna om att det inte fanns något hotell – men med tilltro på slumpen. Lita alltid på slumpen, som David skulle ha sagt! Så sant. På bussen på vägen dit träffade vi en vänlig dam som kunde låta oss sova i sitt garage och som även kunde laga middag och frukost åt oss. Perfekt. Till middag blev det en härlig pastasoppa och till frukost bjöds det på stärkande kaffe och äggröra. Vi startade klockan 05:45 den morgonen. Vi fick våra papper, stämplade vid kontrollen och började springa! 43 kilometer på 3000 meters höjd, vansinnet hade brutit lös. De första 10 kilometrarna var platta och det gick lätt. En känsla av odödlighet infann sig när vi studsade fram över stenarna.
Hela Inkaleden är stenlagd och består till stor del av trappor med ojämnt uthuggna stenar. Det skulle visa sig bli bland det jobbigaste våra knän någonsin upplevt. Snart började det gå uppför och det första och högsta passet närmade sig, vi insåg nog inte vad det innebar att ta sig från 2700 meter till 4200 meter, springandes, på de här höjderna. Men nu vet vi! Det blev tyngre och tyngre att andas. Molnen skingrades och solen tittade fram över bergen, svetten trängde fram i våra pannor. Efter tre timmar nådde vi passet! Om jag ska vara helt ärlig så var det nog först här som jag insåg att vi skulle kunna klara av leden på en hyfsad tid.
Vi fortsatte utför i en rasande fart och stannade först i dalen, för att äta en kycklingmacka till lunch. Lunchen blev fem minuter lång och sedan skyndade vi oss vidare mot andra passet på 3900 meter, det här visade sig bli det jobbigaste fysiskt. Guiden började krokna och greken såg allt blekare och fetare ut… men vi tog oss till toppen! Och snart var vi på väg utför igen. Då hörde vi plötsligt hejarop från en ruin vi sidan av leden, det var ”rosabussgruppen” som var ute på sin tredje dags vandring. Det var en grymt härlig känsla att bli påhejad, och under några få minuter så svävade vi fram – som på moln – likt barfotade inkaindianer med guldskatter i blicken.
Leden fortsatte brantförsutförs och snart började knän och njurar göra riktigt ont och koncentrationen svika. Man fick akta sig för att inte kliva snett på den ojämna stenläggningen. Vi fortsatte tappert och passerade snart läger tre (där man sover tredje natten på vandringen). Efter lägret var leden enkel och vacker, den slingrade sig efter bergssidan med en otrolig utsikt över en dalgång. Men nu gjorde det ont och jag sket fullständigt i utsikten och ville bara komma fram! Ganska så snart så gick det uppför igen. Känslan av att ha avslutat den sista uppförsbacken och att plötslig stå vid Solporten var enorm. Att se Machu Picchu därifrån är obeskrivligt och något som alla borde få uppleva i Livet! Den mytomspunna Inkastaden bara ligger där, stolt av hemligheter, fylld av mystiskt Liv – på ett välvalt berg, mitt i djungeln. Förra gången jag var här var det regn och moln och jag kunde inte se något, kanske hade jag gjort mig mer förtjänt av solen och en kristallklar vy denna gång!? God only knows. Vi tog en paus och sedan stapplade vi de sista 20 minuterna, ned mot den magiska Inkastaden. Nöjda som få.
Vi klarade Inkaleden på 7 timmar och 30 minuter! Det var jobbigt men också en fantastisk upplevelse i glänsande livetsliv stil! Senare på kvällen så firade vi vår bedrift med tre flaskor Castillero del Diablo i staden Aguas Calientes – lyckan var obarmhärtig. När vi sedan tvingades dela ett enkelrum (det enda som gick att uppbringa) med en ”nittissäng” så blev det en del hårda ord…
Vi klarade det Oscar!
Lifelife /
Johan
Det var en gång en fredag. Fredagen den 13:e… Då fyra ganska så pigga livslevare skulle ut på fjället i Ottsjö (3 mil utanför Åre). Jag tänkte skriva lite om vilka som var med och vad som gjordes den dagen. Efter en mycket underhållande vecka i Åre med en massa skidåkning och gratis frukost varje dag, på Åre bageri, så styrdes kossan till Markus Hanssons stuga i Ottsjö. Där mötte Jag, Markus och Emma upp Schlobodan som kommit ända från lilla Sollefteå, i brist på äventyr. Schlobodan går även med namnet Jonas Olofsson. Med Skoter, Mat, spadar, liggunderlagg, ved, sovsäck, renfäll, och vatten/kaffe började resan mot de stora snödrivorna. Resan var inte speciellt lång men nog så omständig. Ni förstår att fyra personer på en skoter med ett fullpackat släp inte tar sig fram väldigt smidigt. Men det gick då jag fick ligga ovanpå all packning och hålla fast för livet! Väl framme och med spadarna i högsta hugg började vi att svettas. I hela sex timmar fick vi gräva i hård snö innan vi äntligen tog vår förtjänade KAFFE paus och ansåg oss klara. Vår sömn den natten blev ohyggligt skön och inte ens Törnrosa hade nog klagat på komforten i våra slafar. Bivacken blev så bra att vi tänkte lägga upp den på blocket åt Fittorvar, som efter många hårda ord överlåtits denna vackra bostad. Tror ni att den hade blivit såld? Till rätt pris kanske.
/Jonte
Efter en fest på Stället kanske man kan förvänta sig ett långt inlägg om vilka som var där, vem som gjorde vad, hur mycket som dracks och så vidare. Istället för att skriva något sådant skulle jag istället vilja beskriva något som man allt för sällan tar sig tid att uppleva, för det jag tänker på går att skapa, bara man anstränger sig lite.
De få som stannat på Stället slumrade ogenerat på olika platser i lägenheten, allt var lugnt. Men så plötsligt, av någon oförklarlig anledning, vaknade Hankest ur sin sömn och var som vanligt uppe ur soffan som utgjort sovplats under natten på två röda. Resten av lägenheten sov vidare. Morgonpigg som han är valsade Henke in på Jensest rum och slog igång datorn. Winamp sa: Deportees – Heard it through the Bluegrass (Den som läser det här bör genast ladda hem och lyssna på den för att komma i rätt stämning). Tack vare denna underbara låt vaknade undertecknad fullkomligt utvilad vilket inte hör till det vanliga. Nåja, upp ur sängen och ut i köket. Väl i köket möttes jag av en sprudlande glad Henrik som var lika sugen som mig på att fixa frukost. Frukosten fick dock vänta då kvällen innan bjudit på festiviteter så Haank greppade dammsugaren medan jag gick lös med diskborsten på berget av glas som lämnats på diskbänken. Med solen skinandes utanför satte vi därefter igång att steka en omelett samt koka gröt åt oss själva och åt Raftest och Mysest som lyckats lägga band på sig själv och inte skuttat med ett skratt ur sin säng. Frukosten färdigställdes och tidigare nämde sovande par tvingades ur sängen för att delta i våran mysstund.
Efter en morgon som denna kunde ju dagen knappast bli misslyckad. Haank och jag borstade tänderna och hoppade på cyklarna och tog oss ner på stan för att njuta av dagens tidiga soltimmar samt att kanske inmundiga en McFlurry. Glassen uteblev då Madest skickade ett sms som skvallrade om nybakt bröd och gubb-röra. “En sådan invit kan man inte tacka nej till” tyckte vi och sadlade upp igen och begav oss mot bekanta trakter, nämligen Ålidhem. Väl på Ålidhem väntade en picknick på gräsmattan tillsammans med Mike, Idest och Lisest med flera. För att sammafatta det hela: En mycket trevlig och uppskattade tillställning.
Klockan började visa eftermiddag och picknicken var slut. Vi gick skilda vägar. För min egen del fortsatte solandet tillsammans med en Piggelin och Emmest som också hittat ut i vårvärmen. Henke for och jobbade och de andra öden förtäljer inte historien.
Dagar som denna borde man ha flera av.
Livets liv, som idag levts långsamt och behagligt.
/Emil
Livet har sina överraskningar, som till exempel att hoppbacken i sollefteå är vackert upplyst på kvällarna, eller att lamporna slocknar klockan 23, oavsett om det är en livslevare längst uppe eller inte.
Men låt mig börja lite tidigare. Jag var ikväll på väg hem från min mor där jag sett den femte finalmatchen i hockeyn, dagen hade varit ganska lång då jag tidigare hade kommit tillbaka från Umeå efter ett snabbbesök för att kämpa mig igenom en tenta. Tentan kändes dock lite lättare än förra gången jag skrev den och jag fick dessutom en fyra i betyg på en rapport jag lämnat in, så livet kändes bra. Men uppspelt efter dagens händelser kunde jag inte riktigt sova ännu, jag blev sugen på att ta en promenad. Jag tittade upp över staden framför mig och ser att hoppbacken lyser fint där uppe på Hallstaberget och funderar en stund på om det är värt besväret, klockan är ju ändå nästan halv elva. Nyfikenheten och äventyrslusten övervinner till slut mitt tvivel, jag är ju äntligen ledig efter allt tentaplugg, så jag börjar bestigningen.
När jag svänger av den asfalterade vägen upptäcker jag att mitt skoval kanske inte var det bästa bland leran och snöslasket, men ljuset från backen hjälper mig undvika vattenpölarna. Jag tar sikte mot mitten av backen där jag har för mig att det ska finnas en trappa, och mycket riktigt syns den när jag kommer närmare. Stegen är många och det sluttar ganska brant, men vandringen blir lättare av the killers som spelar i mina öron och jag märker inte ens att jag blir anfådd förrän det blir tyst mellan två låtar. När jag till slut vingligt når toppen breder en vacker utsikt ut sig nedanför mig. Jag försöker ta några bilder med min telefon men tyvärr klarar den sig inge vidare i mörkret.
Efter en stunds vilan och beundran börjar jag fundera på min nedfärd, det är då det händer. Klick, så blir allt mörkt framför ögonen. Det är lamporna i backen som har slocknat och det lilla ljuset jag hade för att ta mig upp är nu borta. Nu fick plötsligt min nedfärd den där extra kryddan så den slapp bara vara en transport hem efter äventyret, utan en del av det. Som tur är vänjer mina ögon sig lite vid mörkret och jag kan ta mig neråt.
Nu är jag hemma igen och ska lägga mig i sängen där min vackra, ovetande flickvän ligger och väntar sen ett par timmar tillbaka. Det var nattens äventyr, glöm inte bort att även små utflykter från det normala kan vara befriande. Godnatt och sov gott önskar eder producent.
