A souldrunk silhouette of my past!

Boys boys boys! Det är något som inte stämmer. Stället är för stunden inte Livets Ställe. Det är alldeles för mycket plats! Tur att jag och Hägglund är här i alla fall. För vem annars, om inte Hägglund, skulle kunna äta cheddarost framför datorn och samtidigt hålla F. Orvar huvudmisstänkt för mord – “Han ser fet och god ut och en av de mindre fiskarna är borta”.
Och vem skulle kunna ha “Mando Diao-morgon” på Mickes rum, med Davids cowboy hatt, hans egna kalsonger och Andrés strumpor – om inte jag! Ni ska veta att det är ni som gör stället till Stället och att ni är saknade. Ni kommer att få jobba hårt för att bli av med mig. Hur blev det förresten med den där våningssängen?

Påsk of LIFE!

/Hank

pask.JPG

Smaski smaski!

Ett år, ett land

De senaste veckornas praktik på Tidningen Ångermanland har lett fram till följande, tidigare mycket främmande, tanke: det kanske inte är så fel att ”jobba” trots allt.

Det vill säga, om man gör som Haanks far och alltid har rest till lika många länder som man är gammal. Så är man 26, som jag, ska man ha varit i 26 länder. Antar att många, förutom den vandrande vålnaden, Mr Johan de Rossi – han är inte italienare – ligger lite efter. Jag sitter just nu och försöker räkna ut hur många länder jag varit i och vilka jag ska resa till i år för att komma upp i rätt siffra, 26.

Att resa till många länder är givetvis inget självändamål i sig, om man inte varje dag (1.) pratar med någon ny människa, (2.) äter en ny maträtt och (3.) gör något man aldrig gjort förut (den sista punkten är givetvis en definieringsfråga och fler punkter kan ju skrivas till listan efter tycke och smak). Ett problem är att definiera det här med att ”vara” i ett land. Självklart måste man ha övernattat där (4.).

En fundering som jag emellertid har är: om man upplevde ett land i barndomen, men inte längre minns så mycket av det, för att man var sju år; hur är det då? Innan jag fyller 27 borde jag enligt denna ”minnesteoriuträkning” åtminstone ha varit i två länder till, för jag minns varken att jag var i Holland eller Belgien på vår Europaresa när jag var liten.

Men när jag tänker efter: när vi börjar närma oss 80 och har varit i över 80 länder, hur faan ska vi då kunna minnas var vi varit och vad vi upplevt och vad vi ätit och samtidigt vara sanna LIFELIVERS och leva NU. Därför kommer jag att dra mig tillbaka fram till 2008, på hösten… då sticker jag till London och kollar på konst!

LIFELIFE

/Raftest

jag-i-tornet.jpg

April: Martin Munter

Lifelivers-frilansande släktingarna Daniel Sandström och Johan Johansson har fått tag i legenden Martin Munter (bilden nedan) för en utfrågning om rosabussliv, servicenivåer på kroppsliga tjänster och ett liv långt borta från Dalsland. Vi intervjuar Martin där han trivs som bäst, bakom ratten på sin Rosabuss Måns, någonstans i Sydamerika.

ssimg_10192.JPG


– Martin! Innan vi börjar prata Rosabuss kan du väl berätta lite om dig själv?

* Ja, jag heter Martin Munter och är 23 år. Jag är uppvuxen med att meka och köra buss i Dalsland. Mina föräldrar träffades när farsan körde Rosabuss, så för mig var valet självklart! Jag tog busskortet och började köra för Rosabussarna. Jag har nu besökt 66 länder (!) och arbetat på alla resorna som företaget har med rosabuss. Min roll är chefsmekaniker och självklart chaffis.

– Häftigt!! Ryktet säger att du är tillverkad på busstaket! Stämmer det?

* Ja, hmm jag vet inte, farsan jobbade ett par säsonger på bussarna. Han träffade mamma på en resa 78-79 och jag är född 84. Så nej, kanske inte, men det låter ju bra!

– Men målet som liten var att jobba med det här förstår vi…. ödesbestämt!?

* Ja, när jag var 10 år skulle alla i klassen skriva vad de ville göra när de blev stora, alla skulle bli astronauter, doktorer, piloter och dylikt. Jag skrev Rosabusschaufför…

– Och hur är det då Martin, vad är det bästa med att köra Rosabuss?

* Många blir förvånade men det är själva busslivet snarare än resmålen. Det kan vara fantastiska saker att se på en resa men om det inte funkar med folket på resan så är det skit, medan de tråkigaste resorna natur och kultur mässigt kan vara de bästa. Det beror helt och hållet på mixen av folk och personligheter.

– Är det inte jobbigt när nya vänner åker hem efter en resa? Har du aldrig hemlängtan?

* Jo, det är klart. Ju längre säsongen går desto mer längtar man hem rent allmänt, men också saknar man allt folk man lärt känna. En del träffar man dock igen, det blir många att hälsa på runt om i landet när man är hemma över sommaren.

– Har du någon livsfilosofi Martin?

* Den som har förorenat mest när han dör, det är han som vinner! Skrattar Martin och gasar extra mycket så att diselmotorn får jobba ännu hårdare i den långa uppförsbacken.

– Scania eller Volvo?

* Självklart Scania, visste ni föresten att Scania betyder Skåne på latin. Sveriges baksida

Nog om motorer nu, tjejerna då Martin? Några snabba frågor.

– Går det att vara utan tjejsällskap som chaufför?

* Utan? Vet inte. Jag har aldrig prövat. Men om jag provar någon gång så återkommer jag.

– En eller fler?

* Nja, alltså numera försöker jag hålla mig till en. Flera blir bara bökigt, folk blir arga och ledsna, så nu för tiden håller jag mig nästan alltid till en..

– Får man fråga hur många som mest på en resa…?

* Nja. Men jag kan saga att de kan bli lite stökigt på återträffarna… det gäller att hålla låg profil.

– Har du gjort allt med en kvinna på en Rosabuss nu?

* Allt? Säger Martin och ler. Haha!

– Hur var det nu med de prasselfria sovsäckarna?

* Ja, det viktigaste när man ska ha en sovsäck är inte att den är varm och skön, utan att den är prasselfri… Då kan man umgås på taket utan att det hörs när de andra försöker sova. Den bästa prasselfria sovsäcken inhandlas på Biltema för 179 kronor och är svart och grå. Den funkar fint ner till nollgrader!

Oj, låt oss byta ämne. Vad är det värsta som hänt med bussarna på en resa?

* Ja, först skulle jag vilja tillägga att det är frustrerande att folk inte förstår att det är ett jobb utan tror att man bara reser runt och har semester. När vi väl kommer fram någonstans är man ofta helt slut och när vi stannar på olika ställen är det mycket mek med bussarna. Svårt att slappna av när man är “Ledig” med allt folk runtomkring.

– Vi förstår, men det värsta?

* Ja, en motor skar i Malawi i Afrika vi jul 2005, vilket gjorde att vi fick plocka isär den och tillfälligt lösa det med att löda bränsleledningar, plocka bort en del prylar och fusk-fixa reservdelar tills vi fick delar från Tanzania efter tre dagar. Men det finns inget som inte går att laga. Hittills. Hehe.

– Ja, när ska du lägga av då och komma hem med en kvinnlig resenär?

*Det kommer aldrig hända. Jag är som det svarta skeppet i Pirats of the Caribbean. Jag kommer att sitta bakom ratten tills jag dör och sedan kommer ryktena och legenderna leva vidare, säger Martin med världens största flin

– Ok… Men lite närmare i tiden, vad gör du i sommar?

* Jag kör rosabuss eller festivalbuss, samma princip, fast till festivaler runtom i Sverige. Swedenrock och Roskilde är mina favoriter.

– Martin, tack för samtalet!

* Tack själv!

img_86002.JPG

Spindelmannen alias Martin Munter på den omtalade maskeradfesten!

sssafylla2.JPG

Som chaufför är det viktigt att ta hand om sina resenärer. Martin gör alltid sitt bästa!

En dag i solen

Redan i måndags då vi hade kommit hem från klätteräventyret, började vi planera nästa tripp, som vi hade tänkte göra på torsdag. Vi skulle tillbaka till det här underbara klätterstället. Så var det bara. Förväntningarna var stora och självförtroendet var på topp! Snart var det torsdag…

Pang!… jocke var tvungen att plugga = ingen bil. Henke skulle jobba = inga kontakter med bil. Vad är det som händer? Skulle det nu inte bli av…

André och jag gick omkring på onsdag kväll, här på Stället, nervösa och inte lika förväntansfulla längre. Hoppet på att få ge sig ut till berget var nästan borta.

Men så hände det… En livslevare från en annan ort (tunnelbacken vid sjukhuset i Umeå), lika driven och taggade som vi, vibbade mig på MSN. Det var Sebastian som skrev. Han frågade om det var något äventyr på gång snart. Efter att jag berättat vad som var planerat och vilka motgångar vi hade haft, så skrev han -“Jag har bil, jag kör… ses vi kl 9:30 imorn då?” Glädjen spreds i lägenheten… i alla fall mellan mig och André. För nu skulle det verkligen bli av!

Så var det äntligen dags. Uppstigning med tuppen och kaffe till frukost, det drar igång de flesta livslevare, även en rostig kille som jag denna dag. Med två grötkorvar, kakor, kaffe, cocosolja och packade väskor gasade vi iväg, med ett trasigt avgassystem och läckage lite överallt, i en Saab som en gång i tiden var vit. En riktigt livslevarbil!

Bilderna säger resten. Se och njut, eller jag vet… Följ med nästa gång!!

bild-001.jpg bild-004.jpg bild-006.jpg

bild-007.jpg bild-013.jpg bild-037.jpg

bild-044.jpg bild-040.jpg bild-046.jpg

bild-049.jpg bild-052.jpg bild-056.jpg

bild-067.jpg bild-071.jpg bild-079.jpg

bild-082.jpg bild-086.jpg bild-105.jpg

Sebastian, även kallad Basse, fann inspiration uppe på klippsatsen för att skriva klart sitt arbete, som hade deadline kl 16:00!

Kolla gärna in Basses hemsida för att se vem denna livslevare är: firemonkey.blogg.se

Climb the Mountains/ Jonis