Av: Ravedave, Haank och Johan
Det brakade loss! Galenskapen urartade. Två små väskor packades och dubbla sockar sattes på fötterna mot skavsåren. Solglasögon togs på för attityden. Attityd är allt, sas som ett mantra resan igenom. Det fanns inte något hårt eller coolt i det egentligen, men vi hade jävligt kul. Alltid!
Det skulle springas. Springas!? Ja. Haank som satsat hårt i sina ungdomsår på att bli mountainbikeproffs ansåg att trettiomil inte är så långt. ”Det springer vi på några dar!” Då hade han ännu inte sett bergen. Då hade han ännu inte känt av värmen. Då hade han ännu inte börjat rädslas ormarna. Då visste han inget om skavsår, värkande tår och sprängande benhinnor.Ravedave hade pengarna i skon, ty rånrisken var stor. Johan var kär i Chokladpocahontas. Haank hade köpt en massa orm-repellent. Landet har ju flest dödliga giftormar per capita i världen. Bussen gick till Playa Marisol. Där skulle Stilla Havet badas.
Efter ett naken bad i Stilla havet på eftermiddagen den första dagen tillryggalade vi 15 kilometer, Johan fick skavsår efter 5. Det mörknade snabbt och vi fick fråga oss fram på vischan efter någonstans att sova. Mitt i djungeln fann vi ro, i alla fall i sex timmar. Vi sov i en kyrka. Nattvarden fick en ny innebörd då Haank fick en uppenbarelse. En gestalt i dörröppningen fick honom att högt utbrista ett: ”HOLA!” (HEJ på spanska) Skräckslaget satte vi oss upp. Gestalten var Johan the Phantom. Han hade kissat.
Nån jävel envisades med att stormvinda fläkten ovanför oss hela natten som en helikopterrotor. I månskenet såg den ut som att den vilken sekund som helst skulle kunna ramla ner och omskära oss. Motivationen var att den skulle hålla myggen borta, slutsatsen var: blåskatarr och frossa!
Halvfrälsta och inte direkt utvilade gav vi oss åstad i gryningen. Det skulle springas på allvar. Så blev det: mångmånga kilometer, långlånga uppförsbackar i solsolig tropisk sol. Vi tog av oss till kalsonger och tyckte vi såg häftiga ut.
Värst var de överkörda ormarna som fick oss att inse dess antal. Vi höll oss mot mitten av vägen, med aktiva ögon längs vägkanterna.
Vid ett tillfälle kom vi fram till en skylt; 36 kilometer till San Ignasio Acosta, men hur faans långt var det till Las Vegas!?
Ett tillstånd mellan dumhet och galenskap; gränslösheten infann sig. Den sista milen till Acosta var rakt uppåt. På vägen låg en död ko. Ingen hade en aning om att det skulle vara så mycket berg i Costa Rica. Haank fick äntligen lära sig att man inte springer 50-55 kilometer på en dag. Inte i tropisk sol. Inte på en grusväg på bergssluttningar. Kanske med rädsla för ormen, men orken fanns inte kvar efter 3-4 förstakategori berg. Löpningen ägde rum i utförsbacke.
Det började åter mörkna när vi kom fram till San Ignasio Acosta. Det åts Casado con Pollo, det dracks öl. På sängen i ett uthyrningsrum uttryckte Johan, avslappnat suckande: ”Nu kan jag dö!” Dagens citat, i avsaknad av Choklad Pocahontas fick bli: ”Det man inte får ut i kärlek, får man ta ut i självplågeri!”
På morgonen dagen därpå gick vi runt på jakt efter ett ”snakekit”, alltså; machetes för att ett: hugga ihjäl dödliga ormar med och två: amputera benet på den som blivit huggen. Vi hittade ingen vi ville ha.
Vi tillryggalade ungefär 35 kilometer. Efter två dagars grusvägar, var det nu asfalt. Vi var mitt uppe i bergen. Och efter berg, kommer än fler berg. Vi hann gå vilse, bli vägvisade i omvägar, alla pekade åt olika håll, ingen visste närmaste vägen till Cartago.
Ravedave mumlade dagen i ända: ”För övrigt anser jag att Cartago bör förstöras”, liksom den romerske politikern Cato ofta avslutade sina anföranden på 100-talet efter JK.
I regn och med Haank som guide, halvt blind på grund av avsaknaden av linser och med endast en trasig pannlampa tog vi oss fram i mörkret. ”Lita på mig grabbar”, sa han. I ingenstans, på 1800 meters höjd kom vi tillslut fram till en bar. För överlevnadsskull rökte vi en cubansk cigarr. Vidare behövdes också 12 öl och paracetamol… det är kallt med kortkort i tropikerna!
Vid midnatt kom en vänlig bergsbo som tidigare varit i baren tillbaka med en gåva. Vi hade tydligen väckt en del uppmärksamhet och framkallat en stor del medmänsklighet när vi släntrande omkring som tre utomjordingar, med vår ljusa hy och lätta kläder i höghöjdskylan. Bara för att vi inte skulle frysa till döds hade mannen rivit ner sin mormors gamla gardiner i något slags stretchmaterial. På en väldigt hårdgolvad plats fick vi sova sked på några pappkartonger. I gryningen såg vi plötsligt oss själva klädda leopardpälsar! Frågan vi efter åt ställde oss när vi tittade på bilderna var: ”Vem var massajen i baren?”
Dagen följdes av en rätt kort etapp, 25 km, till Cartago. På vägen stannade vi för morgonkaffe. Rätt vad det var var vi på sightseeing i en förstaklassig kaffeplantage och fick lära oss att plocka kaffe. De röda bären ger det finaste kaffet, det som skickas till Europa. De gröna bären ger bönor vars kaffe skeppas till USA och Starbucks. De skrumpna bären ger kaffet som dricks i Costa Rica.
Efter en natt i Cartago inleddes en 42 kilometers etapp till Turrialba. Det spöregnade hela dagen och bergen som vi hamnat i verkade aldrig ta slut. Efter en slingrande utförsbacke började vi se staden långt ner i en dal. Men äntligen började någon typ av bebyggelse framträda. Hotellreklam visade att det var ganska nära nu; medan vägskyltarna som i ovanliga fall fanns utplacerade oftare visade att avståndet ökade snarare än minskade.
Av någon anledning hade vi börjat hoppas på att vi snart skulle vara framme, när en jäkla tankbil vält; räddningstjänsten var på plats och avspärrade hela området och vi blev tvungna att runda åbäket och dryga ut etappen med tre extra långa kilometer!
Framme i stan, som dyngblöta leoparder, kunde vi återigen DÖ! Varmt kaffe och livetsglass: TRITS!… Någon ropade dagens citat efter oss: ”Que locos más feos!”
Turrialba var en fin liten stad. En å rann under vår balkong på hotellet och överallt fanns reklam för att staden var Costa Ricas raftingparadis. Vi hade dock inte tillfälle att stanna.
56 kilometer skulle tillryggaläggas för att vi skulle komma ner från bergen till staden Siquirres. Åter var det dags att gå upp i ottan. Åter var det dags att plåstra om våra nerskavda fötter. Johans häl såg ut som ett markberett kalhygge. Tårna bultade och skrek: ”Snälla, inte en dag till!” Ravedave och Haank bytte skor för att Haanks fot svullnat upp som en ballong och benhinnorna höll på att sprängas som hammarslag på kärringnerven.
Det blev den värsta etappen. Benen värkte, fötterna värkte och vägskyltarna vägrade oupphörligen visa på mindre nuffror. På eftermiddagen haltade Haank, trots skobytet, som en stelopererad när det var två mil kvar.
När det var en mil kvar var vi i stadens utkanter och såg ett litet ljus, men började så sakteliga se oss om efter taxi. Städerna är helt enkelt jävligt långa i det landet. Vi tog ingen taxi. Vi bet ihop. Vi gick. Den ena foten före den andra. Den ena före den andra.
På hotellet lade vi oss på sängarna och dog. Vi orkade knappt ta oss ut för att äta middag. Någonstans i hjärnbarken på oss alla började vi inse att vi behövde en vilodag. Det skulle vara sex mil från Siquirres till Limon.
Dagen därpå köpte vi starka värktabletter. Haank köpte en cykel. Vi tog en day off! På kvällen kom Haank på att han glömt ta bort tejpen på sina små tår. Vi fick skära i tårna alla tre för att se om det var något liv i dom. Skinnet var alldeles vitt och dött, liknade främst insidan på en fiskpinne. När halva tårna var borta såg vi något rött. Vi behövde inte amputera. Istället laddade vi upp inför den sista marschen.
Den sista etappen blev ganska lätt. Det blev också den längsta; 64 kilometer innan vi nådde havet i landets största hamnstad. Tusentals kontainerlastbilar stänkte ner oss under dagen och vägrade blint hålla ut för de tre leoparderna i vägkanten. Haank stödde sig på sin nyinköpta cykel och vägrade stumt använda den till cykling. Även om så varit fallet stred det mot hela principen för livetslivvandringen. Vi skulle helt enkelt gå hela vägen.
Ytterligare lockelse till enklare resa var en tant i en pickup som stannade och frågade om vi behövde skjuts. Hon trodde vi blivit rånade, men eftersom inte så var fallet kunde vi inte tacka ja till erbjudandet. Vi lallade helt enkelt på, på någon Cornelislåt och fortsatte låtsas vara några slags Che Guevaras.
Tillslut såg vi ju havet; efter miltals av staplade kontainers med bananer från Chiquita och Dole och United Fruit Company. Efter tjog av svart diselrök från långtradare utan tillstymmelse till avgasrening. Efter att en enda gång sett en Korallorm – de biter så dödligt att 80 procent dör och 20 procent överlever med amputation – som tur var överkörd. Efter att ett hundratal gånger i det närmaste själva bli överkörda av hätska långtradarchaufförer. Efter att ha sprungit och vandrat dryga trettio mil i bergen i tropisk värme och i tropiskt regn på dryga veckan.
Efter att ha gått runt med två små ryggsäckar. Två en och en halv liters vattenflaskor. Tre par skor. Tre par flipflop. Tre saronger. Ett förstärkningsplagg var. Rullvis med tejp. Kartor av värktabletter. Och sist men inte te minst: ett dopp i Atlantens salta vatten som gjorde att skavsåren på pungarna brände som efter en napalmbrand… Ja, då utsåg vi oss själva till mottagare av Livetslivcertifikatet.
Efteråt tackade vi: livetsglass (Trits!), Naproxen, Paracetamol, de röda små pilren vi inte vet namnet på men som gjorde Haank lite lullig, Imperial den klassiska Costa Rica ölen, Pils som är lika klassisk, tjockskallen som kläckte idén när han och Ravedave satt på Universitets bibliotekskafé i Umeå och planerade resan!
Vi välkomnar andra att göra samma sak, eller något liknande… och den som gör det, med leende på läpparna, med cigarr i mungipan, den ska också få ett livetslivcert.! Men tänk på att Livetsliv; inte har med hälsan att göra!
